Skip to content

Kritik av nya konsumentkreditlagen från vän av ordning

9 december, 2010

I går röstade riksdagen ja till förslaget om ny konsumentkreditlag (proposition 2009/10:242), som bygger på EU-direktivet 2008/48/EEG, och som kommer träda i kraft 1 januari 2011.

Utöver att ge konsumenter en generell ångerrätt av kreditavtal på 14 dagar utan att behöva ha särskilda skäl, ger den nya lagen konsumenter rätt att få kreditinformation presenterad för sig på ett särskilt standardformulär (SECCI; Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation) innan de skriver på kreditavtalet (eller i vart fall omedelbart efter de ingått avtalet), samt några andra mindre ändringar, såsom att formkravet slopas till förmån för ett dokumentationskrav.

I anslutning till detta upptäcker vän av ordning en smått upprörande egendomlighet. Språkligt sett är nämligen den nya lagen inte konsekvent. Låt oss kika.

I gamla lagen (1992:830) hittar man i 22 § 2 st följande:

”Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 21 § första stycket 1–3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han före utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte dröjsmålsränta.”

Motsvarande hittas i nya lagen i 34 § 2 st:

”Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 33 § första stycket 1–3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han eller hon före utgången av uppsägningstiden betalar det belopp som förfallit jämte dröjsmålsränta.”

Om vi bortser från omnumreringen och könsneutralitetsanpassningen, låt mig belysa ändringen:

det belopp

Glasklart, lagstiftaren har valt att förtydliga vad som avses med ”vad”.

Men vad hittar vi om vi kikar i nya 38 § 3 st?

”Om köparen, innan varan återtas, betalar vad som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt de grunder som anges i 40 § tredje–femte styckena, får kreditgivaren inte återta varan på grund av dröjsmål med betalningen.”

Ursäkta? Har lagstiftaren månne följt det massmediala spåret och slopat sina korrekturläsare?

The Rome II Regulation — A short analysis of Article 4

5 december, 2010

I suspect the following might be appreciated by more than just Swedish readers, so therefore this blog post is in English (the same reasoning applies to my other blog posts in English). First of all, a short introduction in Swedish:

Rom II-förordningen skapar ett enhetligt, bindande unionssystem (EU), direkt applicerbart för EU-medborgare. Jag tänkte här behandla den i förordningens fjärde artikel fastslagna huvudregeln om lex loci damni, vilken delvis var ett anammande av en ny princip inom unionsrättens IP-system.

Inledningsvis kanske jag bör förklara att IP-rätt inte är samma sak som IP law (intellectual property law). Förkortningen IP används inom svensk rätt för den s.k. internationella privaträtten. Internationell privaträtt är de rättsregler som, allmänt definierat, styr domstolsjurisdiktion, vilket lands lagar som ska tillämpas på ett aktuellt problem, samt huruvida andra länders domar ska verkställas här i landet. EU-lagstiftaren har sökt harmonisera lagstiftningen i medlemsländerna med egna instrument, främst fem stycken förordningar kallade Bryssel I, Bryssel II, Rom I, Rom II samt insolvensförordningen. Brysselreglerna handlar om i vilka situationer ett visst lands domstolar ska ha jurisdiktion, medan Romreglerna handlar om vilket lands lagar som ska tillämpas i en domstolsprocess.

1 — Introduction

The Rome II Regulation creates a binding and directly applicable, unified and consistent Community system for the determination of applicable law on non-contractual obligations. This text assesses the general rule contained in Article 4 of the Regulation. The special rules on product liability, competition matters, environmental damage, intellectual property rights, industrial actions, unjust enrichment, negotiorum gestio and culpa in contrahendo will not be treated.

Article 4 establishes the concept of lex loci damni as the general rule, stepping away from older European Private International law instruments in some regards, and keeping in line with certain case-law in others.

The instrument itself has not yet generated any case-law, but the case Deo Antoine Homawoo v GMF Assurances SA, C-412/10, about the temporal scope of the Regulation, is waiting to be decided by the ECJ. This means that interpretations of some of the phrases and concepts in the Regulation are, at best, educated guesses. However, it can nonetheless safely be said that case-law on certain other instruments is likely to provide probable interpretative guidance.

Unless otherwise noted, lex loci delicti commissi in this text refers to the law of the place where the event giving rise to the damage occurred, i.e. the contrasting forum to the lex loci damni, the law of the place where the damage occurred. Lex loci delicti commissi, often shortened to lex loci delicti, also denotes the law of the place where the harmful event occurred, which, according to the European Court of Justice, can be treated as a sort of ‘meta-concept’ in which both the law of the place where event giving rise to the damage occurred, and the law of the place where the damage occurred, are included.

2 — Background

The Rome II Regulation became applicable from 11 January 2009, to events giving rise to damage which occurs after 20 August 2007, according to Articles 31 and 32.

In its Draft programme of measures for implementation of the principle of mutual recognition of decisions in civil and commercial matters, the Council suggested that increased European harmonization in the area of private international law was needed. By harmonizing the laws on applicable law, decisions would gain in foreseeability, and thus in legitimacy, across the Union (see recitals 4 and 16 of the Rome II Regulation).

The Brussels I Regulation and its predecessor the Brussels Convention created a doctrine, wherein a claimant in certain situations would be allowed to choose a forum for his claim. As different Member States adhered to different rules on applicable law, this forum shopping led to less foreseeability concerning the outcome of individual cases, and could potentially have caused distortions in competition between companies from different Member States. The objective of Rome II was to rectify this, with the added benefits of increased legal certainty and lower litigation costs.

Granted that almost all Member States previously applied lex loci delicti commissi, the ‘meta-concept’, situations where the component factors of a single cause were spread over several different Member States still generated uncertainty as to the applicable law.

2.1 — Scope

The substantive scope of the Regulation should be consistent with the Brussels I Regulation, and the nature of the court or tribunal shall not affect the application of the Regulation (see recitals 7 and 8).

The Regulation is applicable to non-contractual obligations. According to recital 11,  this is to be treated as an autonomous concept. Based on recital 7 and the special relationship to the Brussels rules, case-law from the European Court of Justice, on the delimitation between Article 5(1) and 5(3) in Brussels I, will serve as a guide in determining whether a certain obligation is contractual or non-contractual according to Rome II. (Bogdan, p. 930) Included in the Rome II Regulation are, however, torts (delicts), acts of unfair competition, infringements of intellectual property rights, unjust enrichment, negotiorum gestio, and culpa in contrahendo.

Article 1 states that the Regulation shall not be applicable to administrative matters or State actions, so-called acta iure imperii. The second paragraph lists seven specific matters excluded from the application of the Regulation. Subparagraph (g) is worth mentioning, excluding from application violations of privacy and rights relating to personality, including defamation. This exclusion is due to political disagreement between the Member States on the concept of freedom of speech. (Bodgan, p. 931) This might be considered unfortunate, due to the increasing importance of having a clear-cut set of rules for behavior on the Internet.

The Regulation is also applicable to non-contractual obligations that are likely to arise in the future.

2.2 — Peculiarities

2.2.1 — Universal application

The law specified in the Regulation shall be applied whether or not it is the law of a Member State, which is consistent with the rules in the Rome I Regulation on applicable law on contractual obligations.

2.2.2 — Choice of law

The parties may, under the Regulation, choose the law to be applied. They may do this by agreement after the event giving rise to the damage, and, if the parties are pursuing a commercial activity (Seems to include one-sided relationships, such as those arising from franchise, licensing, or insurance contracts. See Symeonides, p. 220), by a freely negotiated agreement before such an event; they may not do this in cases of unfair competition or infringements of intellectual property rights. The parties may decide that the law applicable shall be the law of a country with no connecting factors to the obligation, but, in cases where all the elements relevant to the situation are located in a country other than the chosen one, must accept mandatory rules in that country. The same is stated for mandatory Community rules where the relevant elements are located in a Member State. The choice of applicable law does not bind third parties.

The choice must be expressed or demonstrated with reasonable certainty by the circumstances of the case. The Regulation is silent about which law to apply to choices of law according to Article 14, and also about whether the parties may choose different laws to be applied to different parts of the obligation, so-called dépeçage. Analogous interpretation from the Rome I Regulation would say that, for the question on which law to apply to the agreement on a choice of law, the law of the country agreed upon if the agreement were to be valid shall be used. Dickinson states that dépeçage is permitted under the Regulation only to the extent that it is mandated or permitted under Chapter V or as a result of the exclusion of matters of evidence and procedure. It is not allowed under Article 4(2) and (3). (Dickinson 2, p. 355)

2.2.3 — The concept of ‘country’

Article 25 states that, ”[w]here a State comprises several territorial units, each of which has its own rules of law in respect of non-contractual obligations, each territorial unit shall be considered as a country for the purposes of identifying the law applicable …”. Non-contractual obligations must be assumed to be the same concept as used in the Regulation at large (Hartley, p. 901), thus including unjust enrichment, negotiorum gestio and culpa in contrahendo. The Article is silent on what would happen when such a territorial unit has its own rules on only some of those matters but not others.

3 — Article 4

Article 4 of the Rome II Regulation consists of three paragraphs. The first one is the main rule, the second one provides an exception to said rule, and the third one is an escape clause. The Article is subsidiary to the rest of the Regulation, however, this creates issues itself. For instance, recital 21 states that Article 6 is, rather than an exception, a clarification of the general rule in Article 4(1). What is meant by this is unclear. (Dickinson 2, p. 300) These issues will not be touched upon here.

3.1 — Paragraph 1

The main rule is, as has previously been stated, lex loci damni, the law of the country in which the damage occurs, irrespective of the country in which the event giving rise to the damage occurred (The explicit inclusion of this is to ensure that the rule in Bier applies also with regard to choice of law, see Hartley, p. 899) and irrespective of the country or countries in which the indirect consequences of that event occur (And the explicit inclusion of this is to ensure that the rule in Dumez and Marinari applies).

Lex loci damni was considered to strike a fair balance between the interests of the alleged liable person and the person sustaining the damage. Recital 16 describes it as reflecting the modern approach to civil liability and the development of systems of strict liability. Lex loci delicti commissi, the law of the country where the harmful event occured, used in most Member States, was considered too uncertain as a main rule in cross-border situations. Lex loci damni should in most cases correspond to the law of the injured party’s country of residence.

The Brussels I Regulation states in its Article 5(3) that the courts in the country where the harmful event occurred shall have jurisdiction in matters relating to tort, delict or quasi-delict. The ECJ divided this into two parts: the country where the event giving rise to the damage occurred, and the country where the damage occurred. It was decided in Bier that the claimant may choose between these two, whichever suits him best, but if he chooses the latter country, the claim may only cover the damage sustained in that country. (cf. Shevill v Presse Alliance, C-68/93)

Concerning Rome II, a right to choose applicable law is denied the claimant by the very choosing of lex loci damni. This means that a court in the country where the damage was sustained will apply its own law (lex fori), and only on damage sustained in that country, while a court in the country where the event giving rise to the damage occurred has jurisdiction over damage sustained in any country, but will apply foreign law.

Article 4(1) gives preference to the purpose of compensating the person sustaining damage (reparation) as against the purpose of hindering or preventing certain tortious behavior (deterrence). That the causer of the event giving rise to the damage should be able to reasonably predict the outcomes of his actions by easier determining the applicable law was deemed unimportant. (Koziol and Thiede criticize the rule for focusing solely on the interests of the injured party, and not taking into account the interests of the liable person sufficiently. They argue that lex loci damni instead should be used as an exception to a main rule of lex loci delicti commissi, in situations where the damage could have been foreseen by the liable person, or at the very least, given a main rule of lex loci damni, an exception to this in cases where the damage could not have been foreseen by the liable person.) The Regulation is not limited to actions to obtain compensatory damages, but extends to inter alia claims for injunctive relief to prevent future breaches of non-contractual obligations.

A seller of certain merchandise could suffer severe litigation costs in the event the merchandise causes damage to buyers in multiple countries at the same time. It is worth noting that Article 4(1) rejects two rules which would have a centralizing effect (‘the country in which the event giving rise to the damage occurred’ and ‘the country or countries in which the indirect consequences of that event occur’), and accepts a ‘centrifugal’ one (the lex loci damni). The places where the damage occurs will mostly be far more numerous than the place in which the event giving rise to the damage occurred.

This is an intended consequence of the main rule, following the German legal concept of Mosaikbetrachtung, and generating issues concerning in particular trade secrets. (Wadlow, p. 314) These, while not particularly harmonized, suffer the problem of being no stronger than the weakest link; in the event damage is caused, the trade secret is practically given a protection equal to the weakest one amongst the countries where damage has been sustained. Once public, it will have lost its essential qualities.

3.1.1 — Damage and indirect consequences

Lex loci damni poses the question, the Vorfrage: How do we determine what a damage is, in order for the main rule to apply? Recital 16 mentions direct damage, and Article 2(1) states that ”damage shall cover any consequence arising out of tort/delict, unjust enrichment, negotiorum gestio or culpa in contrahendo.” Article 4(1) excludes indirect consequences as being the base for applicable law, but what about a direct consequence, yet not a direct damage? On the one hand Article 15(c) and, by analogy from the Brussels rules, Shevill could be used to argue that national substantive law should decide, while, on the other hand, it would certainly not be the only concept with an autonomous meaning.

The exclusion of the country in which indirect consequences, such as loss of income, occurred, is consistent with ECJ rulings under the Brussels regime.

The ECJ in Dumez stated that the place where the damage occurred ”can be understood only as indicating the place where the event giving rise to the damage, and causing tortious … liability, directly produced its harmful effects upon the person who is the victim of that event.” In Marinari the place where the harmful event occurred (the ‘meta-concept’) was held not to include the place where ”the victim claims to have suffered financial damage following upon initial damage arising and suffered by him in another Contracting State.”

The Commission explained, in the Explanatory Memorandum, that ”[t]he place or places where indirect damage, if any, was sustained are not relevant for determining the applicable law. In the event of a traffic accident, for example, the place of the direct damage is the place where the collision occurs, irrespective of financial or non-material damage sustained in another country.”

Recital 17 states that, in cases of personal injury or damage to property, the country of damage should be that where the injury was sustained or the property was damaged. The delimitation between damage and indirect consequences becomes difficult in cases both of physical injury and of economic loss. What about gradual deteriorations in the victim’s condition after his return to his home country? Costs of care and loss of future earnings could well, in practice, be direct consequences of an event, if not even the actual damage. Thus, when localizing the damage, the court, according to some (Carruthers and Crawford, p. 248), ought to be entitled to take account of direct consequences of the event.

In the British case Protea, the difficult issue of assessing economic loss as damage was illustrated: ”The present action provides a good example of a case in which the country in which the economic consequences of the alleged tort were felt was not the country in which the most significant element of the events constituting that tort occurred. The damage alleged … consists mainly of failing to pay sums due under the leases but also partly in a failure to maintain the aircraft as required by the leases. The latter occurred in Cambodia and in the case of the former the location of the bank account to which payment should have been made is entirely unconnected with the conduct on which Protea relies as the basis for its claim … Cambodia … is clearly the country in which the most significant elements of the events said to constitute the tort occurred.”

3.1.2 — Causation

The damage must have been caused by the event giving rise to damage. Courts should not, however, interpret this too strictly, e.g. by applying a ‘but-for’ test. Prima facie, every ‘event giving rise to damage’ should be considered as causing some damage. (Dickinson 2, p. 311) This means that even scientifically unproven effects must be accepted as damage caused by some event, with some rather peculiar arguments following.

3.1.3 — Localization of the damage

The main rule presumes that damage can be localized to a geographical area with a legal system. There is an evidential problem involved when damage has occurred on board a mode of transportation. Naturally, localization of a damage aboard an aircraft or seacraft is more difficult than on a train or other ground transportation. Another issue is that the passengers of e.g. an aircraft are isolated from the countries over which they pass. (Dickinson 2, p. 319)

Further, the Regulation does not explicitly touch upon situations where damage has been sustained on the open sea, in space, on Antarctica, or on the Internet etc. Some suggest the use of legal fictions or other emergency solutions, while others suggest that, in the event Article 4(1) is not applicable, Article 4(3) is. (Bogdan, p. 935) This latter solution efficiently bypasses the evidential difficulties facing the court in an individual case. Article 4(3) presents, in cases of international transportation, a number of alternative countries suitable for application of the manifestly closer connection criterion, such as the country of departure, the destination, the country where the vessel is registered, and the country of the vessel operator’s habitual residence (Dickinson 2, p. 320). This solution is all the more suitable in cases of international transportation of goods, as goods themselves are unable to notify exactly when during transportation they have been damaged. (In the Brussels case Réunion Européenne v Spliethoff’s, C-51/97, the ECJ said that the ”place where the damage arose in the case of an international transport operation of the kind at issue in the main proceedings can only be the place where the actual maritime carrier was to deliver the goods”, para 33)

Concerning transportation on or over the high seas, a workable solution would be to apply the law of the flag or registration State of the damaged ship/aircraft. The only other viable solution would be to, as stated above, disregard Article 4(1) in favor of Article 4(3) (possibly Article 4(2) as well). (Dickinson 2, p. 324)

When a claimant sustains damage in several countries due to a single event, applicable law is determined by separating the damage into parts corresponding to nationality, so that country X’s law will apply to damage sustained in country X, while country Y’s law will apply to damage sustained in country Y.

3.2 — Paragraph 2

If the person claimed to be liable and the person sustaining damage (For an elaboration on these two persons as concepts, see Dickinson 2, pp. 337-339) both have their habitual residence in the same country at the time when the damage occurs, paragraph 2 says that the law of that country shall apply. The inclusion of this paragraph is to acknowledge the strong arguments for applying the law of country X to a dispute where two friends living in country X drive to country Y in a car owned by one of them, and suffer an accident in country Y, whereby the passenger is injured (disregarding Article 17 momentarily).

This is an exception to paragraph 1, and not an internal matter, because the places where the event giving rise to damage occurred, or where the damage occurred, need not be the place of the parties’ domicile. It is, seemingly, mandatory, while you could still use the escape clause in paragraph 3. The mandatory nature would appear inflexible when there are related claims against parties not habitually resident in that very country, creating a system of lex loci damni except for defendants habitually resident in the claimant’s country.

This could be criticized on the basis that States still have an interest in enforcing their conduct-regulating rules even if both parties are domiciled in the same foreign State. The paragraph is better suited to regulate national rules with the purpose of compensating the victim. (Symeonides, p. 195)

3.2.1 — Habitual residence

Habitual residence is defined in Article 23 as the place of central administration, or the principal place of business, when concerning business activities and legal persons. Habitual residence of natural persons not conducting business activities is not regulated here. In order for paragraph 2 to apply, you must, in cases of persons moving from one country to another, answer the questions of when and how a change in habitual residence came about.

The concept of habitual residence was stated in the 2003 Explanatory Memorandum to be more flexible than domicile, but it is unclear whether it is to be interpreted autonomously or referred to national law. (Wadlow, p. 317, is of the opinion that the Commission saw the concept as sufficiently simple and self-evident not to require further explanation.) Criticism of paragraph 2, that it only applies when the parties are domiciled in the same country, but not when they are domiciled in different countries with the same laws, still stands. (Symeonides, p. 196)

3.2.2 — At the time the damage occurs

The persons must be habitually resident in the same country at the time the damage occurs. This creates questions on whether the condition of habitual residence in the same country is fulfilled if only at the start of the damage, at the end of the damage, or if they must be habitually resident in the same country for the entire duration of the damage. Dickinson suggests that, for sustained damage over a period of time, the earliest point in time should be used. (Dickinson 2, p. 340)

3.3 — Paragraph 3

This escape clause provides that, where it is clear from all the circumstances of the case that the tort/delict is manifestly more closely connected with a country other than the ones in paragraphs 1 and 2, the law of that country shall apply. This could serve to eliminate the fragmentation of applicable laws inherent in Article 4(1). The paragraph is phrased in exclusively geographical terms, creating a connection to a country and not to the law of a country, and is intended to remain of exceptional use only.

Important to note is that there shall be a manifestly closer connection between a particular country and the tort/delict, and not between a particular country and the damage in itself, striking a contrast to Article 4(1). This means that factors which link a person or a situation to a specific country are not relevant, if they do not link the tort as such to that country. This is desirable in cases of multiple defendants of one and the same tortious act, where otherwise individual connections would point to different countries. Also worth noting is that it is not enough for a particular issue to be more closely connected – the tort/delict as a whole must be more closely connected. (Hartley, p. 902) Conversely, the obligation behind the tort/delict is not to be taken into account either, which means that a court is not allowed to look separately to the possibly more than one obligations that may arise from the same set of facts, e.g. when the case involves multiple tortfeasors.

Article 4(3) does not specify whether there is a temporal relevance to the connection between the tort/delict and a country; it should be applied at the time that the law applicable to the non-contractual obligation is determined. (Dickinson 2, p. 343)

The second sentence of the paragraph gives an example of what a manifestly closer connection might be – a pre-existing relationship between the parties, such as a contract, that is closely connected with the tort/delict. An employment contract could serve as a basis for determining applicable law on situations where an employee has stolen from the employer. The main advantages of applying the same law to both the tortious and the contractual aspects of a particular dispute are practical and simplistic in nature. According to the Commission, a pre-existing relationship applies in particular to pre-contractual relationships and to void contracts.

3.3.1 — Manifestly more closely connected

By its very nature, an obligation can only exist by virtue of law, and must thus be tied to a particular legal system. This argument means that a manifestly closer connection to another country becomes hard to find, as a non-contractual damage facilitates breach of an obligation under that very legal system.

As the paragraph uses exclusively geographical terms, and because an issue-by-issue evaluation is prohibited, there is a risk that courts will simply start to count physical contacts. (Symeonides, p. 204) Recital 14 provides hope in that courts seized are enabled by the Regulation to ”treat individual cases in an appropriate manner.”

Another type of criticism, already touched upon in 3.3, is that the paragraph works on an all-or-nothing approach, i.e. that the only condition for application is whether the court finds that the tort/delict has a manifestly closer connection with another country or not. One could argue that this is very inflexible. (Symeonides, pp. 204-205) It is possible that the drafters wanted to avoid dépeçage, although the immediate reply would be to ask why dépeçage is not expressly denied in Rome II at large.

What is meant by manifestly in the paragraph is unclear. Perhaps does it suggest that the criterion to be used by courts is one in which focus should be on objective factors rather than on the subjective intentions or expectations of the parties. (Dickinson 2, p. 341)

The Regulation does not elaborate further on the question on whether the law to be applied should be the one which governs a pre-existing relationship, or the one of the country in which the pre-existing relationship is primarily centered. The Explanatory Report to the 2003 Commission Proposal states that the drafters meant the first one, but this is not expressly stated in the Regulation. Applying the second possibility could, therefore, be viable.

4 — Conclusion

Some see the Rome II Regulation as a missed opportunity (Symeonides, countered by Dickinson saying that ”what’s done is done”), failing to address numerous issues in its Article 4. Habitual residence is left undefined regarding natural persons; the concept of manifestly more closely connected appears to be insufficiently flexible; the concept of damage is not defined appropriately; few of the concepts have been given an autonomous meaning, leaving most of them in the ambivalent situation where the autonomy is neither confirmed nor denied. The flaws are many and they are easy to spot – how they should be resolved is not as easy.

While lex loci damni manifests itself satisfactorily in this Regulation, there are still some problematic situations which are left inadequately resolved, such as where the causer of the event giving rise to the damage is unaware of damage caused in other Member States. As suggested by Koziol and Thiede, an exception to the main rule of lex loci damni, would lead to the Regulation not having the same negative impact on foreseeability. The instrument acknowledges the principles of Bier, Dumez and Marinari, broadening their application into the choice-of-law field and increasing their legitimacy.

The Rome II Regulation is an instrument long overdue, some 40 years after the first effort, the Benelux Uniform Law on Private International Law (1969), yet the arrival of it is, despite its shortcomings, very welcome.

Issues will be solved first and foremost by reference to the travaux préparatoires of the Regulation, secondly by analogy to the much similar rules contained in the Rome Convention and the Brussels Convention and their respective successors. It is observed that measures to codify certain concepts, such as habitual residence for natural persons, are largely absent, and one can but wonder why the institutions of the EU did not take this initiative more than they did.

Article 4(1) poses problems concerning the boundary between damage and indirect consequences. The Commission’s statement concerning that the law of the place where a traffic accident occurs shall be used, and no consideration is to be made to laws of countries where indirect damages are suffered, is not as clear-cut in other circumstances. Another problem concerns the localization of the damage. While situations where a persons sustains damage in multiple countries due to one event may be solved without much effort, the same can not be said where the damage cannot be localized to a territory, containing a legal system, at all. For such situations, we are left with applying, on a case-by-case basis, ad hoc solutions such as the public international law concept of the law of the flag (concerning international shipping) or applying Article 4(3) instead.

Paragraph 2 is an exception to the main rule of a mandatory nature. While there are good reasons for using the forum domicilii of the parties, there would still be differences in the law applied where related parties to the event/damage are present. Habitual residence for natural persons is still undefined.

Article 4(3) will probably see little practical use, due to its very exclusive nature. The concept of manifestly more closely connected will, however, just as in other instruments where it has been used, be intensely debated. Allowing dépeçage under 4(3) would better facilitate its application in a number of situations, yet doing so would perhaps be equivalent to opening Pandora’s box—not that us lawyers would complain, really! Läs mer…

C-48/09 P, Lego v OHIM

14 september, 2010

Idag meddelade EU-domstolen dom i fallet mellan Lego och OHIM (Harmoniseringsbyrån – Office for Harmonisation in the Internal Market – hanterar bl.a. registrering av gemenskapsvarumärken). Effekten av domen är att det av Lego sökta varumärket inte är registrerbart som ett gemenskapsvarumärke.

Gemenskapsvarumärken regleras av en förordning (207/2009 som ersatt 40/94) och inte ett direktiv, vilket innebär att reglerna är direkt tillämpliga i alla medlemsstater. Ett gemenskapsvarumärke är, när det registrerats, giltigt i hela unionen, och ger innehavaren en ensamrätt att förbjuda andra från att använda med det registrerade varumärket identiska eller förväxlingsbara kännetecken. Ensamrätten varar i 10 år men är förnyelsebar.

Bakgrund

Lego sökte varumärkesskydda ett rött tredimensionellt kännetecken – en legobit – i hela EU. OHIM avsåg avslå registreringsansökan med motiveringen att kännetecknet saknar särskiljningsförmåga då det bara är formen på en enkel leksakskloss, samt att det endast består av en form som krävs för att kunna uppnå ett visst tekniskt resultat, men ändrade sig och beviljade registrering efter att ha hört Legos argument för varumärkesskydd.

Konkurrenten Mega Brands Inc. ansökte om att registreringen skulle ogiltigförklaras med hänvisning till de absoluta registreringshindren i artikel 7 i förordningen. OHIM:s annulleringsnämnd ogiltigförklarade därefter registreringen, varpå Lego överklagade till stornämnden, som fastslog annulleringsnämndens beslut – var och en av beståndsdelarna i Legoklossens form krävdes för att uppnå det tekniska resultatet att kunna sammanfoga klossarna.

Legos ogiltighetstalan av stornämndens beslut gick upp till tribunalen, f.d. förstainstansrätten, vilken vidhöll att stornämnden inte begått något fel i sitt beslut. Lego överklagade och yrkade att EU-domstolen skulle upphäva tribunalens dom.

Legos grund för upphävande bygger på att tribunalen feltolkat artikel 7(1)(e)(ii) i förordningen, vilken lyder att absolut registreringshinder föreligger för tecken som endast består av en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat (en lydelse som är identisk med den från förordning 40/94), oavsett om det förvärvat särskiljningsförmåga på grund av användning eller ej.

Legos resonemang

Ett tekniskt resultat kan uppnås genom olika tekniska lösningar. Om en teknisk lösning är möjlig genom mer än en form, så föreligger inte hinder mot varumärkesregistrering enligt artikel 7(1)(e)(ii). Tribunalen missade att beakta betydelsen av alternativa former, vilka är av stor vikt för frågan huruvida en varumärkesregistrering skulle skapa monopol på en viss teknisk lösning eller ej, och i det här fallet kan den tekniska lösningen (ihopfogbara leksaksklossar) åstadkommas genom även andra former än den Lego valt. (Lego diskuterar dock inte faktumet att ett varumärkesskydd kan tillämpas mot inte bara identiska utan även förväxlingsbara kännetecken.)

Domstolens bedömning

Artikel 7(1)(e)(ii) i förordningarna 40/94 samt 207/2009

Får inte registreras: Tecken som endast består av en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat.

Den springande punkten är att artikel 7(1)(e)(ii) baserar sig på ett allmänintresse av att förhindra företag från att bevara en ensamrätt till tekniska lösningar även efter att ett eventuellt patent löpt ut (p. 43-46). Genom att uttrycken endast och som krävs används i artikel 7(1)(e)(ii) säkerställs att varumärkesregistrering endast är förbjuden avseende sådana former på en vara som endast inkorporerar en teknisk lösning och för vilka registreringen som varumärke faktiskt skulle försvåra andra företags användning av denna tekniska lösning (p. 48).

Gällande uttrycket endast sägs att det absoluta registreringshindret endast är tillämpligt när ett känneteckens samtliga väsentliga särdrag är funktionella – det får alltså fortfarande finnas ett visst mått av godtycke i formen, så länge godtycket hänför sig till särdrag som ej är väsentliga (p. 51-52). Gällande uttrycket som krävs sägs att detta inte innebär att den aktuella formen måste vara den enda form med hjälp av vilken det tekniska resultatet kan uppnås (p. 53). Legos argument att en teknisk lösning kan realiseras genom flera olika former är förvisso inte kategoriskt fel, men en registrering av ett dylikt varumärke innebär inte att konkurrenter kommer kunna använda sig av den tekniska lösningen ändå, med tanke på att den varumärkesrättsliga ensamrätten skyddar mot inte bara identiska utan även förväxlingsbara kännetecken (p. 54-58).

Ett känneteckens väsentliga särdrag ska tolkas som dess viktigaste beståndsdelar (p. 69). För en korrekt tillämpning av artikel 7(1)(e)(ii) kan den aktuella myndigheten göra en bedömning grundad på antingen ett helhetsintryck av kännetecknet, eller på en successiv genomgång av kännetecknets olika beståndsdelar. Eftersom denna bedömning måste göras från fall till fall nöjer sig EU-domstolen med att uttala att en bedömning kan göras antingen genom en enkel visuell bedömning av kännetecknet eller tvärtom genom en fördjupad prövning inom ramen för vilken det tas hänsyn till omständigheter som kan vara till hjälp vid bedömningen, såsom undersökningar och expertutlåtanden, eller uppgifter om immateriella rättigheter som tidigare beviljats med avseende på samma vara (p. 70-71).

Avseende legoklossen menar EU-domstolen att stornämnden, och tribunalen, bedömt att de viktigaste beståndsdelarna är två rader av knoppar på ovansidan av klossen, samt att dessa beståndsdelar är nödvändiga för att det tekniska resultatet ska uppnås. Stöd hade tagits i tidigare patent för den funktionella formen. Eftersom Lego inte bringat någon talan om missuppfattning av bevisningen så kan inte frågan prövas av domstolen.

Den decennielånga tvisten slutar alltså med att legoklossen EU-rättsligt ej kan varumärkesskyddas. ”Konsumenter kommer vilseledas,” menar Lego.

Google AdWords igen

18 augusti, 2010
LTNSB.

Två domar om Google AdWords meddelades under juli månad.

#1: Franska Cour de Cassation, 13 juli

I mars uttalade sig EU-domstolen i fallet som bl.a. rörde rättigheten till varumärket Louis Vuitton. Även om det var upp till den franska domstolen som begärt förhandsavgörandet att faktiskt ta ställning till huruvida Googles roll utgjorde varumärkesintrång eller ej, får EU-domstolens dom sägas peka för att Google inte ska anses vara ansvariga:

Sålänge Googles roll är neutral, vilket innebär rent teknisk, automatisk och passiv, och utan kännedom om eller kontroll över datan, så omfattas sparandet av associationer mellan företag och nyckelord (d.v.s. Googles register) dock av Art. 14 i e-handelsdirektivet. Det är en frihamn för leverantörer av internettjänster (mer specifikt hosting). Domstolen menar att, för att avgöra detta, så är Googles roll i skapandet av det kommersiella meddelandet, den korta marknadsföringstexten, kritisk.

Cour de Cassation dömer nu till Googles fördel, vilket innebär att målet återförvisas till appelationsdomstolen i Paris (vars dom från 2006 rivs upp). Cour de Cassation slår, enligt Googles talesperson, inte bara fast att det inte har varit fråga om varumärkesintrång från Googles sida, utan även att fråga inte varit om unfair competition eller vilseledande marknadsföring. Nu kvarstår alltså att appelationsdomstolen ska döma i saken återigen, och den måste förhålla sig till vad Cour de Cassation sagt i ärendet.

#2: EU-domstolen, C-558/08, Portakabin v. Primakabin, 8 juli

I ett annat förhandsavgörande från holländska Hoge Raad der Nederlanden har EU-domstolen försökt klargöra under vilka omständigheter det är tillåtet att använda andra personers varumärken såsom nyckelord. Det är alltså inte fråga om Googles roll i det hela, utan om huruvida Primakabin begått varumärkesintrång när de valt Portakabin som ett av sina nyckelord hos Google. Portakabin är en tillverkare och återförsäljare av mobila hem med varumärket Portakabin. Primakabin är en återförsäljare och uthyrare av mobila hem, såväl av märket Portakabin som av andra märken.

Primakabin hade inte bara köpt nyckelordet ”portakabin” samt närliggande stavningar (utifall användare skulle råka stava fel – märkligt eftersom man kan använda olika nyckelordsmatchningar, däribland broad match), utan även skrivit ”begagnade Portakabin-moduler” som sin till annonsen kopplade korta marknadsföringstext. Portakabin stämde därför Primakabin och yrkade varumärkesintrång.

Varumärkesdirektivet (Art. 5(1)) ger varumärkesinnehavare en ensamrätt till varumärket, i det att innehavaren kan förhindra andra från att använda samma eller förväxlingsbara kännetecken i näringsverksamhet. Den primära frågan som ställdes till EU-domstolen var om Primakabins registrering av ”portakabin” som nyckelord är ett sådant användande som avses i direktivet (svar ja).

EU-domstolen säger inte mycket nytt. Inget alls sägs om huruvida en konsument anser det förvirrande att AdWords visas i en separat kolumn från sökresultaten, kallad Sponsrade länkar, men domstolen indikerar i vart fall i stycke 37f. att så inte är fallet. Domslutet innebär följande:

1)      Artikel 5.1 i [varumärkesdirektivet] … ska tolkas så, att innehavaren av ett varumärke har rätt att förhindra att en annonsör, utifrån ett sökord som är identiskt med eller liknar detta varumärke och som annonsören utan varumärkesinnehavarens medgivande har valt ut i en söktjänst på Internet, gör reklam för varor och tjänster som är identiska med dem för vilka nämnda varumärke har registrerats, när denna reklam inte möjliggör eller endast med svårighet möjliggör för en genomsnittlig Internetanvändare att få reda på om de varor och tjänster som avses i annonsen härrör från varumärkesinnehavaren eller från ett företag med ekonomiska band till varumärkesinnehavaren eller, tvärtom, från tredje man.

Om annonsen under Sponsrade länkar ger intryck av att vara från varumärkesinnehavaren, eller från ett företag med ekonomiska band till denne, när den i själv fallet är från ett annat företag, så får innehavaren förhindra annonseringen.

2)      Artikel 6 i [varumärkesdirektivet] … ska tolkas så, att när en annonsörs användning av kännetecken som är identiska med eller liknar varumärken såsom sökord i en söktjänst på Internet kan förhindras med tillämpning av artikel 5 i nämnda direktiv, kan annonsören i fråga i regel inte göra gällande undantaget i artikel 6.1 i syfte att undgå ett sådant förbud. Det ankommer dock på den nationella domstolen att mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet bedöma huruvida det inte föreligger användning i den mening som avses i artikel 6.1 i nämnda direktiv, som kan anses förenlig med god affärssed.

Annonsören kan inte använda sig av undantagsregeln som säger att användning av först och främst beskrivningar av varan (såsom art, kvalitet, kvantitet etc.) men också av själva varumärket, om det är nödvändigt för att ange varans avsedda ändamål, inte går att förhindra med stöd av Art. 5(1). Undantagsregeln kan dock fortfarande tillämpas om den nationella domstolen i fallet finner att annonsörens användande av någon annans varumärke är förenligt med god affärssed.

3)      Artikel 7 i [varumärkesdirektivet] … ska tolkas så, att innehavaren av ett varumärke inte har rätt förhindra en annonsör att, utifrån ett kännetecken som är identiskt med eller liknar nämnda varumärke och som annonsören utan varumärkesinnehavarens samtycke har valt såsom sökord i en söktjänst på Internet, göra reklam för återförsäljning av varor som tillverkats av varumärkesinnehavaren och som har förts ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av innehavaren av detta varumärke eller med hans samtycke, såvida inte innehavaren har skälig grund, i den mening som avses i artikel 7.2 …, att motsätta sig detta, till exempel om användningen av kännetecknet ger intryck av att det föreligger ekonomiska band mellan återförsäljaren och varumärkesinnehavaren eller om användningen allvarligt skadar varumärkets renommé.

Den nationella domstolen, på vilken det ankommer att bedöma huruvida det föreligger någon sådan skälig grund i det mål som anhängiggjorts vid den,

kan inte, redan av det skälet att en annonsör använder en annans varumärke med tillägg av ord som upplyser om att den aktuella varan är föremål för återförsäljning, såsom ”begagnad” eller ”andrahand”, slå fast att annonsen ger intryck av att det föreligger ekonomiska band mellan återförsäljaren och varumärkesinnehavaren eller att den allvarligt skadar varumärkets renommé,

är skyldig att konstatera att det föreligger en sådan skälig grund när återförsäljaren, utan att innehavaren av det varumärke som används för att göra reklam för återförsäljarverksamheten har gett sitt samtycke därtill, avlägsnar varumärket från de varor som nämnda innehavare har tillverkat och fört ut på marknaden, och ersätter det med en etikett med återförsäljarens namn, på så sätt att nämnda varumärke överskyls, och

är skyldig att beakta att en återförsäljare som är specialiserad på försäljning av begagnade varor av en annans varumärke inte kan förhindras att använda detta varumärke för att marknadsföra sin återförsäljningsverksamhet som, förutom begagnade varor under nämnda varumärke, inbegriper försäljning av andra begagnade varor, såvida inte återförsäljningen av dessa andra varor, med hänsyn till mängd, presentation eller dålig kvalitet, riskerar att gravt förringa den bild av märket som innehavaren av detta har lyckats skapa.

Konsumtionsregeln i Art. 7 innebär att annonsering av begagnade varor till försäljning, inom EES och när varorna lagligen sålts på den inre marknaden, är tillåten förutsatt att annonseringen inte ger intryck av att det finns ekonomiska band mellan andrahandshandlaren och varumärkesinnehavaren. Att en handlare är specialiserad på begagnade varor utgör oftast inte skälig grund för varumärkesinnehavaren att förbjuda annonsering. Om en handlare ersätter varumärkesetiketter på andra varor med sina egna, eller bara tar bort dem (de-branding, reverse passing off), utgör detta skälig grund (hur ofta det nu händer…).

Det verkar finnas ett par större frågetecken i den här domen. Först, den ger inget hundraprocentigt svar (men nästan) kring huruvida man säkert kan välja andras varumärken såsom nyckelord. Vidare, vad innebär att en annons allvarligt skadar varumärkets renommé (se punkt 79)? Det är ny terminologi i EU-domstolen, men som hänvisar tillbaka till Dior (punkt 46) och BMW (punkt 49). Är renommé ett ord med särskild betydelse, eller har alla varumärken renommé?

Fler tankar om fallet hos Austrotrabant.

The EP’s ACTA resolution and further translation issues

29 april, 2010

I previously wrote about translation issues in the ACTA resolution here and here (in Swedish).

There are two things I want to bring up here. The first one is about the Swedish translation, the second one about what actually was decided upon by the European Parliament.

It will come as no surprise that the Commission has displayed that it reads the EP resolution in a different manner than how MEP’s do. The spokesman Luc Devigne on the Commission’s stakeholder meeting in March refused to even acknowledge the existence of point 9. Point 9 reads, in the drafting language:

9.  Calls on the Commission to continue the negotiations on ACTA and limit them to the existing European IPR enforcement system against counterfeiting; considers that further ACTA negotiations should include a larger number of developing and emerging countries, with a view to reaching a possible multilateral level of negotiation;

The Swedish preliminary version read:

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta med Acta-förhandlingarna och begränsa dem till det befintliga europeiska systemet för att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna om immateriella rättigheter och för att bekämpa varumärkesförfalskning. De fortsatta Acta-förhandlingarna bör omfatta fler utvecklings- och tillväxtländer så att man eventuellt kan nå en multilateral förhandlingsnivå.

Quite a lot of people reacted to this translation, as it says that the negotiations should be limited to the existing European IPR enforcement system and in order to combat trademark counterfeiting (roughly). I e-mailed the European Parliament, suggesting inter alia that they change this translation, and remove the ‘och’. My reading is that the EP states in point 9 that the negotiations should be limited to counterfeiting. More on that below.

I just got a reply from the EP Swedish translation unit, stating they accepted most of my suggestions – which is brilliant and I really like that they consider serious initiatives from EU citizens – but not on this issue. The amended text in Swedish reads:

9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta med Acta‑förhandlingarna och begränsa dem till det befintliga europeiska systemet för säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och för att bekämpa varumärkesförfalskning. De fortsatta Acta-förhandlingarna bör omfatta fler utvecklings- och tillväxtländer så att man eventuellt kan nå en multilateral förhandlingsnivå.

They changed the lacking original translation of ‘existing European IPR enforcement system’ into my suggestion, which was the one used in the IPR Enforcement Directive translation, but they did not consider my suggestion, which in its entirety read:

9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta med Acta‑förhandlingarna och begränsa dem till det befintliga europeiska systemet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter för att bekämpa varumärkesförfalskning. De fortsatta Acta-förhandlingarna bör omfatta fler utvecklings- och tillväxtländer så att man eventuellt kan nå en multilateral förhandlingsnivå.

Note that while my suggestion reads ‘|det befintliga europeiska systemet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter|’, the amended version reads ‘|det befintliga europeiska systemet | för säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter | och | för att bekämpa varumärkesförfalskning|’. As you can see, the translation unit seems to believe that there are different existing European systems concerning (1) enforcement and (2) counterfeiting. This is obviously not what the EP meant. Now, of course the EP’s English original could be interpreted in different ways, but there can be no dispute as to the intent of point 9 when you consider the procedural history.

The first sentence of the resolution was proposed through an oral amendment by Daniel Caspary, the coordinator in the EPP. There were other amendments to virtually the same effect, desiring to limit the negotiations to the acquis against counterfeiting. Caspary’s oral amendment was indeed a condition for the EPP to vote in favor of the resolution in its entirety. Allegedly the Commission tried to persuade ALDE into not allowing the oral amendment, but I have nothing but hearsay to back that claim up.

The other issue is that the version that was read during the plenary session was in French – a translation. That brings up interesting questions about whether the original version (in English) or the presented version (in French) should be the prevailing one when they differ. According to me, the French version, however, is consistent with the English one, but I do not speak French. Please feel free to correct me if I’m wrong.

9. Invite la Commission à poursuivre les négociations sur l’ACTA et à les limiter au système européen actuel d’application des droits de propriété intellectuelle pour lutter contre la contrefaçon[…]

ACTA och public access to documents i EU

23 april, 2010

Mitt i all diskussion om det första offentliga ACTA-utkastet – jag rekommenderar att man börjar med Terobi, och för den som letar finns det en uppsjö kommentarer (mina egna får vänta till sommaren, är jag rädd) – hittar jag via Julien Frisch att rådet har yttrat sig i frågan om huruvida dokument från internationella förhandlingar kan ges ut till allmänheten. I februari skrev jag om Turco-fallet från EU-domstolen. Frågan var om internationella förhandlingar såsom ACTA skulle kunna ses som lagstiftningsförfaranden enligt EU:s funktionsfördrag (TFEU). Rådet skriver:

8. As regards the applicant’s argument relating to the legislative or quasi-legislative nature of the requested documents, the Council would like to point out that, since the entry into force of the Lisbon Treaty, the scope of the institutions’ legislative activities is defined in primary law. Article 289(3) TFEU provides that ”[l]egal acts adopted by legislative procedure shall constitute legislative acts”. Yet, a procedure leading to the conclusion of an international agreement, as provided under Title V of the TFUE, does not constitute a legislative procedure within the meaning of Article 289 TFEU.

Det låter som att Europaparlamentet och MEP:arna borde ha en annorlunda tolkning av det här. Även om detta och öppenhetsförordningen inte tar sikte på det faktum att parlamentet ska hållas informerat av förhandlingsparterna, så borde parlamentarikerna vara upprörda i egenskap av EU-medborgare. ACTA innehåller precis samma typ av regleringar som de sekundärrättsliga (och därmed tillkomna genom lagstiftningsförfaranden) InfoSoc-direktivet, e-handelsdirektivet och sanktionsdirektivet (IPRED). Direktiv är till sin natur tänkta att implementeras, och genom enbart det faktumet placerar de sig oerhört nära instrument som internationella traktater (typ ACTA).

10. The Council considers that full release to the public of the documents under scrutiny would reveal the EU’s strategic objectives to be achieved in these negotiations and would thereby enable the EU’s negotiating partners to assess the measure of the EU’s willingness to compromise. This would compromise the overall conduct of the on-going negotiations and would thus be prejudicial to the EU’s interest in the efficient conduct of such negotiations. Accordingly, pursuant to Article 4(1)(a), third indent, of the Regulation (protection of public interest with regard to international relations), the Council is unable to grant full public access or extended partial access to these documents.

Ja, just det. Att spela internationell Hold’Em är viktigare än transparens och ansvarshållande.

InfoSoc-direktivet och röran, del 4

11 april, 2010

Efter två månader kommer så ett nytt inlägg om InfoSoc. Det underlättar om man har del 3 färskt i huvudet när man läser följande.

Upphovsrättsundantagen

Enligt InfoSoc-direktivets skäl 31 var det huvudsakliga syftet till att harmonisera lagstiftningen att eliminera de negativa effekter som diskrepansen i de existerande nationella upphovsrättsskyddsreglerna gav upphov till. Syftet var alltså att underlätta den inre marknaden. Kikar man dock på nästföljande skäl, 32, så kan man läsa att direktivet återger en uttömmande lista över tillåtna upphovsrättsundantag. Direktivet ger inte utrymme för medlemsländerna att ha upphovsrättsundantag i några andra situationer än för de i direktivet uppräknade, men hur pass väl stämmer detta överens med att bara harmonisera där den inre marknaden påverkas negativt? Italien, Spanien och Frankrike (bl.a.) ville se en kort och uttömmande lista av undantag (sju stycken), men man var tvungen att övervinna problemet att man måste ta tillräcklig hänsyn till de olika medlemsländernas rättstraditioner. Detta lyckades man med genom att inkludera samtliga 20 undantag som medlemsländerna begärt under förhandlingarna. De skandinaviska länderna hade tillsammans med Nederländerna propagerat för ett mer allmänt undantag i stil med det amerikanska fair use, men detta blev nedröstat. Man kan fråga sig om en stängd lista undantag (19 av 20 är dessutom frivilliga för medlemsländerna) verkligen åstadkommer harmonisering. Det är märkligt att införa en sådan stängd lista när man ska anpassa lagstiftningen till det digitala samhället, där som bekant den tekniska utvecklingen går väldigt snabbt och affärsmodeller dyker upp på löpande band.

InfoSoc implementerar trestegstestet i Art. 5(5), efter modell från en lång rad internationella instrument (Bernkonventionen, TRIPs, WIPO-traktaterna om upphovsrätt och om framföranden och fonogram). Trestegstestet säger att man bara får göra undantag i upphovsrätten i vissa särskilda fall som inte strider mot det normala utnyttjandet av verket eller annat alster och inte oskäligt inkräktar på rättsinnehavarens legitima intressen. Testet är ganska svårtolkat, men ett beslut från en WTO dispute resolution panel år 2000 bidrog med viss klarhet i en dispyt mellan EU och USA. Vem Art. 5(5) riktar sig mot är oklart. Medlemsländerna är redan bundna av trestegstestet enligt ovannämnda internationella instrument, så vad var skälet till att implementera testet i ett EU-rättsligt instrument? En positiv effekt är att testet kan tolkas av EU-domstolen. Det är dock inte säkert om medlemsländerna ska tillämpa testet enligt InfoSoc i lagstiftningsförfarandena för att implementera direktivet, och/eller om det ska tillämpas av domstolarna, och/eller om det ska implementeras i nationell lagstiftning i sig självt.

Vissa fall av tillfälligt mångfaldigande undantas från ensamrätten enligt Art. 5(1). Detta under förutsättning att det är flyktigt, inte har någon självständig ekonomisk betydelse, och sker som ett led i möjliggörande över ett kommunikationsnät eller en laglig användning, som jag nämnde i del 1. Skäl 33 definierar att en användning bör anses laglig om den görs med rättsinnehavarens tillstånd eller inte är otillåten enligt lag. Detta är i sig en förbättring jämfört med mjukvarudirektivet och databasdirektivet, som båda definierar en laglig användare som en som i ett avtal har erhållit upphovsrättsinnehavarens tillåtelse att använda verket. InfoSoc försöker då möjliggöra undantag även i fall då användaren inte ingått något avtal med upphovsrättsinnehavaren men istället har stöd i lag för sitt användande av undantag. I kombination med begreppet laglig tillgång i Art. 6(4) och Art. 6 i allmänhet, skapas dock en legitimitet för upphovsrättsinnehavaren att med tekniska åtgärder inskränka tillåtna användanden, även då dessa inte är inskränkta genom lag. Till skillnad från mjukvarudirektivet och databasdirektivet, kräver inte InfoSoc att sådana licensavtal ska anses vara ogiltiga till den grad de inskränker lagliga användningar.

Listan med undantag

Ett medlemsland får ha ett undantag för privatkopiering (enligt Art. 5(2)(b)) under förutsättning att medlemslandet beaktar att rättighetsinnehavaren ska erhålla rimlig kompensation och att sådan kompensation tar hänsyn till om verket är behäftat med tekniska åtgärder, enligt skäl 35 (DRM-skydd först och främst). Så länge ett medlemsland tillåter DRM-skydd måste landet begränsa eller fasa ut eventuella kassettersättningssystem (eng. levies) för digitala verk. Vad rimlig kompensation innebär är oklart, men det går i vart fall att konstatera att användare av ett verk inte ska behöva betala till upphovsrättsinnehavaren, varken direkt eller indirekt, en andra gång, d.v.s. om de redan betalat genom t.ex. en licensavgift. Överlag kan man väl anse att en prioritering av DRM-skydd framför kassettersättning ger önskvärda effekter såtillvida att producenter av mediaspelare eller lagringsmedia inte behöver göra ett motsvarande påslag på sina priser. Därmed inte sagt att DRM-skydd som sådant är en bra utveckling. InfoSoc berör inte de integritetskränkande aspekterna som DRM-skydd medför, t.ex. att användarmönster övervakas eller att personuppgifter registreras och lagras.

Gällande transformativ användning av verk (d.v.s. att ändra, modifiera, remixa, sampla etc.), så listar InfoSoc i Art. 5(3) the usual suspects: illustrativt inom undervisning eller forskning, nyhetsrapportering, citeringsrätt, karikatyr- eller parodisyfte, inkluderande av underordnad betydelse i andra verk (t.ex. att en tavla är synlig i bakgrunden på ett fotografi), m.m., samt användning i vissa andra fall av mindre betydelse där undantag eller inskränkning redan finns enligt nationell lagstiftning, förutsatt att de endast berör analog användning och inte påverkar den fria rörligheten för varor och tjänster inom gemenskapen. Just det här att de bara får beröra analog användning innebär att medlemsländerna blir bakbundna när det gäller digitala undantag. Syftet med direktivet var ju trots allt att harmonisera, och det presumerades att varje nationellt digitalt undantag skulle medföra konsekvenser för de fria rörligheterna. Detta skulle väl möjligen kunna försvaras om InfoSoc på EU-rättslig nivå hade lyckats skapa ett effektivt och obligatoriskt system för digitala upphovsrättsundantag, något som inte hände.

Skyldighet att möjliggöra lagliga undantag

Jag nämnde i del 3 att Art. 6(4) ålägger upphovsrättsinnehavare en skyldighet att möjliggöra för konsumenten att använda sig av vissa undantag. Skyldigheten är dock frivillig, men medlemsländerna är däremot skyldiga att, då upphovsrättsinnehavarna inte gör detta, själva vidta lämpliga åtgärder. Faktum är att Art. 6(4) (samt skäl 53) är så dåligt formulerad att den inte alls skapar en skyldighet för medlemsländerna att skydda upphovsrättsundantagen för privatkopiering och transformativa användningar mot DRM-skydd. Kort sagt är det hela en röra där det för att medlemsländerna ska vara skyldiga att göra något krävs att användaren har laglig tillgång till ett verk, och att det inte existerar något specifikt avtal (t.ex. click-wrap) mellan upphovsrättsinnehavaren och användaren.

Huruvida allt det ovanstående är förenligt med fördragen, specifikt reglerna om rättslig grund, marknadsintegrering, respekt för kulturella skillnader och konsumentskydd, lämnar jag till nästa inlägg i serien. Stay tuned, det borde förhoppningsvis inte dröja två månader igen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.