Skip to content

Lite om upphovsrätt kontra privatliv

28 januari, 2010

Som många andra nu uppmärksammat, så uttalar sig Jan Rosén, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, på InfoTorg om juristen i informationssamhället.

Främst verkar det vara följande stycke som upprör:

”- Den så kallade Telefonica-domen är en viktig vägvisare för oss. Där vägde man integritetsskydd mot immaterialrättsinnehavare, särskilt upphovsrätssinnehavares, rättspositioner. Det konstaterades att här har vi två institutioner som är lika mycket värda. Det nödvändiga skyddet för privatliv måste vägas mot det lika nödvändiga skyddet av upphovsrätten. Här måste det finnas utrymme för eget skön för medlemsstaterna, sa domstolen. Den personliga integriteten kan ibland läggas åt sidan i, exempelvis i brottmål när man gör utredningar. Att fråga telefonbolagen och internetleverantörerna vem som har vilket IP-nummer i ett upphovsrättsligt brott och en integritetskränkning, men det innebär inte att man aldrig kan göra det. I Telefonica-domen sa domstolen att man inte måste ha en sådan ordning, men att man får ha det. Dock är det viktigt att respektera de allmänna principerna i gemenskapsrätten, särskilt proportionalitetsprioncipen.”

Det är i min mening fråga om ett yttrande om vad gällande EU-rätt – Telefonica-målet – säger, och inte om vad Jan Rosén anser. Givetvis må det vara så att Jan Rosén delar uppfattningen om att en sådan avvägning är ett korrekt tillvägagångssätt, men det han säger i artikeln – i vart fall det citerade – verkar som sagt snarare vara ett de lege lata-yttrande.

För att spinna vidare förekommer avvägningar mellan immaterialrätt och andra rättigheter ofta – t.ex. mellan yttrandefrihet och upphovsrätt när det gäller parodier. Immaterialrätter klassas principiellt som äganderätt under Europakonventionens (NB: Ej EU!) första protokoll, första artikeln. Artikel 17 i EU-chartan lär också göra samma klassifikation. Stöd går även att hitta i FN.

Det är en missuppfattning att grundlagarna eller Europakonventionen inte kan inskränkas genom vanlig lag. Det anges dock i regeringsformen eller Europakonventionen under vilka förutsättningar inskränkningar i rättigheterna får göras. Regeringsformens rättigheter i 2 kap. är dessutom mer riktade mot myndigheter än enskilda personer…

Exempelvis kan EKMR Artikel 8 inskränkas under följande villkor, enligt Art. 8(2) (fetmarkerade):

”Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

På samma sätt får yttrandefriheten i Art. 10 inskränkas enligt Art. 10(2):

”Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.”

Det är ingen nyhet att fundamentala, mänskliga rättigheter inte är absoluta. Till och med rätten till liv kan vägas mot rätten till privatliv och familjeliv (Art. 2 mot Art. 8), när det gäller t.ex. aborträtten.

Inte sällan har Europadomstolen underkänt nationella lagar som stridit mot rättigheterna, men domstolen har också bedömt många lagar uppfylla kraven för inskränkning som återfinns i relevanta artiklar.

Ur ett de lege lata-perspektiv är det mer eller mindre ett faktum att upphovsrätt vägs mot rätten till privatliv. Jag vill inte uttala mig om huruvida Jan Rosén själv faktiskt är en stoppkloss för utvecklingen eller ej. Mer om Telefonica-målet för den som är intresserad. Och upphovsrätt mot yttrandefrihet.

About these ads
3 kommentarer leave one →
  1. Andra permalink
    29 januari, 2010 10:44

    Johannes,
    Nu var det så att EU-domstolen avstod från att vägleda medlemsländerna på ett konkret sätt när det gäller den uttjatade avvägningen mellan två grundläggande rättigheter; i andra situationer (främst då grundläggande ekonomiska friheter som Unionen bygger på varit hotade) har inte EU-domstolen valt samma fega utväg, trots att situationen varit högst politiskt laddad (syftar förstås på, bl.a., Lavaldomen).
    Det jag undrar över är hur du anser (spekulera gärna vilt här)att en konkret bedömning som pekar åt ena eller andra håller skulle se ut i EU-domstolen och respektive i Europadomstolen för mänskliga rättigheter – detta främst i ljuset av att Unionen på senare år gjort anspråk på att vara lika mycket en social gemenskap som den är ekonomisk. Tycker du spontant att Europadomstolen har, historiskt sett, oftare prioriterat vissa grupper av rättigheter framför andra? Skulle integritetsskyddet åtnjuta ett mera omfattande skydd än, i detta konkreta fall (utlämning av identitetsuppgifter i fildelningssituationer), upphovsrätten?

    • 1 februari, 2010 21:12

      Hej Andra,

      Först och främst vill jag säga att det är kul att du kommenterade.
      Visst är det som du skriver, att EU-domstolen avstod från att vägleda medlemsländerna på ett konkret sätt. Jag formulerade mig klumpigt, men det jag ville visa på är att medlemsländerna, specifikt i genomförandet av sekundärrätt, måste balansera de inblandade fundamentala rättigheterna. D.v.s. EU-domstolen sa att en avvägning måste göras, men inte närmare om hur. I sig kan ju det tyckas vara en besvikelse, och jag har många fina artiklar på min hårddisk om domen och ämnet. Användandet av Promusicae/Telefonica var dock för att visa att avvägningsprocessen har normativ legitimitet.

      Det du frågar i ditt andra stycke får jag nog avsätta en heldag åt att besvara; det kommer. ;)

  2. 14 februari, 2010 02:12

    Det jag reagerade på i Roséns uttalande kan tydliggöras med förlade emfas i citatet:

    ”Det nödvändiga skyddet för privatliv måste vägas mot _det lika nödvändiga_ skyddet av upphovsrätten.”

    Självfallet är det så att det de så att de lege lata är så att upphovsrätten finns (det håller nog även den mest hårdnackade pirat med om, även om man kan tvista om gränsdragningsproblematik så är det ju snarare de lege ferenda pirater tycker det är vettigast att diskutera) något annat vore ju direkt korkat, för att uttrycka sig krasst. Men, det jag vänder mig mot och inte förstår vad han bygger det på, är Roséns uttalande om att skyddet av privatlivet skulle vara ”lika nödvändigt” som skyddet av upphovsrätten.

    Var länge sedan jag tittade på Telefonica-målet, men när jag skummar domen så får jag bara fram att domstolen påpekar att medlemsstaterna ska ha ”en korrekt balans mellan de olika grundläggande rättigheter ”, En korrekt balans betyder ju inte per se att rättigheterna är ”lika viktiga” som herr Rosén verkar vilja göra gällande.

    Men då är vi inne i gränsdragningsproblematiken i de lege lata där man får anta att både min och Roséns tolkningar åtminstone delvis är färgade av våra åsikter om de lege ferenda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: