Skip to content

Varumärken och konsumtion

27 januari, 2010

Parallellimport brukar man kalla den import av varor som inte godkänts av den som äger varumärket. Man kan också prata om en grå marknad (som en kontrast mot en svart marknad, där vi främst pratar piratkopior – olagliga varor). Legitima varor som sätts i ett sammanhang som varumärkesinnehavaren inte tycker om. I grund och botten handlar det om konsumtion av ensamrätten till varumärket. Förutsatt att man fått ett varumärke registrerat eller inarbetat, så får man en ensamrätt: Andra får inte använda sig av med varumärket förväxlingsbara kännetecken, på varor av främst samma eller liknande slag. Således kan nämnas att Jägarbrännvin ansetts vara förväxlingsbart med Jägermeister. Ensamrätten motiveras med först och främst konsumentskydd, men också att det skapar ekonomiska incitament för varumärkesinnehavare att förvalta varumärket genom att fortsätta producera bra produkter eller tjänster.

Om man har köpt en vara ska det dock inte vara förbjudet att använda varumärket vid vidareförsäljning – t.ex. genom att visa en logo för företaget eller produkten när man lägger upp en annons på Blocket. Det är här konceptet konsumtion kommer in – man säger att ensamrätten att använda sig av varumärket konsumeras för det fysiska exemplaret som sålts, vid den tidpunkten det förs ut på marknaden med varumärkesinnehavarens samtycke. Har exemplaret sålts lagligt, ska inte varumärkesrätten hindra vidareförsäljning. Räckvidden av ensamrättens konsumtion varierar dock mellan olika länder. Silhouette-målet fastslog att det för EU:s del gäller regional konsumtion, vilket innebär att om en vara förts ut på EES-marknaden så är varumärkesskyddet konsumerat. Silhouette, österrikisk tillverkare av glasögonbågar, sålde ett parti bågar av fjolårets modell till ett företag utanför EU. En lågpriskedja i Österrike köpte detta parti – i vanliga fall hade de inte tillåtelse att sälja Silhouette-bågar eftersom Silhouette ansåg det skadligt för sitt varumärke att återfinnas i lågprishandeln (en vanlig argumentation bland exklusiva märken). För att Silhouette skulle förlora krävdes att Österrikes princip om global konsumtion inte stred mot EU-rätten. EU-domstolen (dåvarande EG-domstolen) fastslog dock att Artikel 7 i Varumärkesdirektivet innebär regional konsumtion och att den i egenskap av EU-rätt står över nationell rätt. En vinst för Silhouette. Det är intressant att kika på skillnaderna i effekt mellan en global och en regional/nationell konsumtionsregel här.

Global (internationell) konsumtion

Att ett land följer denna regel innebär att varumärkesskyddet anses konsumerat i det landet, oavsett var på Jorden varan sålts. Detta innebär att parallellimport möjliggörs. Det går inte att förhindra att varor köps billigt i ett land och säljs i ett annat där det inhemska prisläget är högre. Parallellimportörer får en stark konkurrensfördel i ett lägre inköpspris. Det bidrar till lägre priser på generellt sett dyra marknader för konsumenter. Konsumenter och andra som vill sälja sina lagligt köpta varor på en annan marknad hindras inte av varumärkesrätten.

Nackdelarna är främst för varumärkesinnehavaren, vars vinster minskar. För att skydda sig mot parallellimport kan varumärkesinnehavaren dessutom få för sig att höja etableringshindren för importörer. #Free rider-problematik uppstår genom att parallellimportörer med lägre priser suger åt sig kunder från auktoriserade inhemska återförsäljare.

Nationell konsumtion

Det huvudsakliga alternativet är att varumärkesskyddet enbart anses konsumerat i ett land om produkten sålts där från början. Detta innebär att parallellimport minskar, och att en varumärkesinnehavare kan prisdiskriminera mellan olika marknader. Detta är dock inte enbart negativt: Lägre priser kan erbjudas på marknader i tredje världen, eftersom man inte riskerar att dessa billigare varianter införs på en dyrare marknad. Man kan dock fråga sig huruvida detta faktiskt förekommer, men det är ändå någonting värt att beakta. Marknadssegmentering är oavsett något som ansetts som negativt inom Europa, därav skiftet till regional konsumtion (Sverige hade tidigare internationell konsumtion). En konsekvens för privatpersoner kan vara att vissa varor de köpt i Europa inte får vidaresäljas i t.ex. USA (som tillämpar nationell konsumtion).

Det finns ingen global överenskommelse gällande vilken konsumtionsregel som bör gälla, då olika länder har valt olika regler, och då det är en känslig fråga. För att bestämma sig för vilken regel man ska följa måste en noggrann avvägning göras mellan samhälleliga intressen av en fri konkurrens och innehavarens behov av ett skydd för sin ensamrätt. Personligen föredrar jag global konsumtion i valet, och om nu problemen för varumärkesinnehavare skulle bli för stora kan man lösa detta genom att justera bevisbördereglerna i en eventuell process. EU-domstolen har i Zino Davidoff-målet fastslagit att det t.ex. åligger parallellimportören att bevisa att samtycke till varornas ursprungliga förande ut på marknaden förelegat. Det är tveksamt ur synvinkeln att många företag prisdiskriminerar mot den europeiska marknaden.

4 kommentarer leave one →
  1. Cuong Bui permalink
    23 juli, 2010 21:44

    Hej Johannes Schönning,

    Jag finner din artikel mycket intressant och tror mig att du är den rätta att kunna svara på min fråga. Om vi säger att jag har en affärsidé att importera Second hand märkes varor från HK och sedan säljer dessa i det svenska marknaden utför jag då parallelimport?
    Eller gäller detta endast nya märkes varor?

    Mvh Cuong Bui

    • 18 augusti, 2010 16:26

      Mailade dig detta svaret:

      Det torde vara såhär: Hongkong tillhör inte den inre marknaden (EU), vilket innebär att det är parallellimport att införa varor från HK till EU. Detta gäller oavsett om det är second-handvaror eller ej. Under förutsättning att varorna satts på HK-marknaden i enlighet med HK-lagstiftning så borde varumärkesägaren inte kunna hindra second-handförsäljning i HK. Om varumärkesägaren har samma varumärke registrerat i EU (eller Sverige), så kan ägaren principiellt hindra dig från att importera från HK till EU/Sverige, eftersom europeisk rätt inte anser att rätten till varumärket för second-handvarorna konsumerats (försvunnit). Huruvida ägaren faktiskt kommer göra detta går inte att säga något generellt om. Om varumärkesägaren saknar varumärkesskydd i EU/Sverige borde det vara fritt fram, men jag kan inte lova det – det kan finnas reglering som ger en varumärkesägare vissa befogenheter utan registrering, t.ex. om varumärket är särskilt känt.

      Om du vill vara helt säker i ditt fall rekommenderar jag att kontakta en jurist för kvalificerad juridisk rådgivning.

Trackbacks

  1. InfoSoc-direktivet och röran, del 2 « Johannes Schönning
  2. Google AdWords igen « Johannes Schönning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: