Skip to content

InfoSoc-direktivet och röran, del 2

31 januari, 2010

Spridningsrättens konsekvenser

Artikel 4 tillsammans med skälen 28-29 i InfoSoc-direktivet anger att ensamrätten att tillåta eller förbjuda all slags spridning till allmänheten (av originalet eller kopior av originalet), enbart gäller fysiska varor. Det här innebär att konsumtionsprincipen inte är applicerbar på icke-fysiska – digitala – varor. Faktum är att direktivet ser digitalt material som tjänster och inte som varor.

Att inte behandla digitala versioner som varor har väl sina fördelar. Till exempel slipper vi problematiken som uppstår när man vill sälja exemplaret vidare – eller för den delen, här i Sverige, tillämpa distansavtalslagen och häva köpet. Hur man återlämnar en digital vara är ett inte helt enkelt problem att lösa.

Därmed inte sagt att den nuvarande lösningen är bättre. Direktivet skulle i första hand harmonisera lagstiftningen i EU gällande gränsöverskridande användning av upphovsrättsligt skyddade verk i informationssamhället (d.v.s. på den världsvida väven). Paradoxalt, kan tyckas, är det då att distributionsrätten enbart gäller fysiska varor! Att t.ex. köpa låtar från iTunes klassas fortfarande som en tjänst, och är då underkastat en stark territorialitetsprincip med marknadssegmentering som följd. Det är bristen på harmonisering och direktivets misslyckande på den punkten som gjort att vi fortfarande ser, om vi tar iTunes som exempel, olika online stores för varje land. En fri rörlighet för upphovsrättsligt skyddat material på nätet har alltså ännu inte uppnåtts, men kommissionen är i vart fall inte helt passiv. Det är mycket möjligt att detta skulle kunna ligga till grund för att ifrågasätta direktivets konstitutionella giltighet, som ska baseras på Art. 114 TFEU (”the funky treaty”) (ex Art. 95 TEU).

Giltigheten har prövats i EU-domstolen, i fallet Laserdisken, men då var det endast fråga om giltigheten av Art. 4(2) och inte direktivet som helhet.

Uppdatering: Konsumtionsprincipen och följerätten

Konsumtion innebär att ensamrätten att distribuera eller upphovsrättsligt skyddat verk släcks ut. Detta sker vanligen när upphovsrättsinnehavaren sålt varan, eller när den kommit ut på marknaden på ett lagligt sätt. Konsumtionsprinciper är i många fall geografiskt begränsade, skälen till detta belyste jag gällande varumärken. Sverige följde tidigare principen om global konsumtion, vilket innebar att om ett exemplar sålts lagligt en första gång någonstans i världen, så kan inte upphovsrättsinnehavaren stoppa vidareförsäljning i Sverige av det exemplaret. I och med genomförandet av InfoSoc-direktivet blev Sverige tvungna att anamma principen om regional konsumtion (inom EES), propositionen om genomförandet hittas i två delar. Silhouette-domen angavs som ett av motiven.

Distinktionen mellan analoga och digitala varor i svenska upphovsrättslagen får jag återkomma till i framtiden. Digitala varor/tjänster kan möjligen förstås som en form av uthyrning, där det gäller andra regler än vid försäljning (t.ex. ingen konsumtion). Det borde ses som tillgängliggörande/överföring till allmänheten. Att InfoSoc gör den här distinktionen innebär att en harmonisering av spridningsrätten för exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk som ej är fixerade i ett fysiskt medium uteblivit. Effekten är att det för många av dessa typer av verk fortfarande är nationell behandling som gäller. Medlemsländerna bestämmer själva vilken konsumtionsprincip som ska gälla. Se Coditel-fallet. (I ovannämnda proposition kan man för övrigt läsa att Sverige, Danmark, Finland, Irland, Luxemburg och Nederländerna i förhandlingarna om InfoSoc argumenterade för en global konsumtionsprincip i Art. 4(2), men att de länderna fick se sig besegrade av en majoritet som ville ha regional konsumtion.) On-demand-tjänster verkar inrymmas under Art. 3 InfoSoc, som förmodligen är ett försök till att implementera WIPO-upphovsrättsfördragets Art. 8.

Tor M frågade vidare i första kommentaren hur pass förenlig 26 n § URL är med Art. 4 InfoSoc. 26 n § talar om en följerätt för originalkonstverk, d.v.s. att konstnären även vid vidareförsäljning ska erhålla viss kompensation. Paragrafen bygger på ett annat direktiv, också det från 2001. I min mening påverkas inte spridningsrättens konsumtion av att kompensation till konstnären ska utgå för varje vidareförsäljning. Konstnären kan inte längre använda sin spridningsrätt till att varken godkänna eller neka vidareförsäljning. Prop. 2006/07:79 (s. 14) säger:

”Regeln om att spridningsrätten konsumeras så att vidareöverlåtelse är tillåten gäller för alla upphovsmän, men slår särskilt hårt mot bildkonstnärer. Detta eftersom deras möjlighet till ekonomiskt utbyte av sitt skapande många gånger ligger i att sälja ett enda originalexemplar.”

Bakom detta finns både kulturpolitiska såväl som upphovsrättsliga skäl. Det finns grund för att anse att konstverket vid varje vidareförsäljning görs tillgängligt för en ny krets, d.v.s. motsvarande ett framförande till allmänheten. Jag tror som sagt inte på att det finns någon konflikt mellan spridningsrättens konsumtion och följerätten, men jag mottager gärna motargument.

4 kommentarer leave one →
  1. 1 februari, 2010 10:11

    Hej Johannes,

    Intressant. Jag var precis inne och tittade på Artikel 4 i infosoc-direktivet häromda’n för att luska ut vad vi har för motsvarighet till USAs ”first sale doctrine”. För oss som är mindre bevandrade i juridikens språkbruk så kan det nog förresten vara värt att utveckla vad t ex. konsumtionsprincipen och att en rätt ”konsumeras” innebär. Men det beror förstås på vilken målgrupp du skriver för.

    Konsumtionsprincipen verkar återfinnas i upphovsrättslagen 19 §. Den svenska lagen verkar dock inte uttryckligen säga någonting om någon inskränkning till verk överförda på ett fysiskt medium, men det kanske finns med i förarbetena.

    Vet du förresten hur man får ihop svenska upphovsrättslagens följerätt med artikel 4 i infosoc-direktivet? De verkar på ytan motsäga varandra.

    ”Hur man återlämnar en digital vara är ett inte helt enkelt problem att lösa.”

    Jag vet inte det jag, it has been done before😉

    • 1 februari, 2010 21:01

      Hej Tor,

      Jag har nu uppdaterat mitt inlägg med lite kommentarer på det du tog upp.

      Kul att du hittat hit, för övrigt. Och canihavemyspiderback är hilarious!

      Din blogg har nu ännu en prenumerant.🙂

  2. 3 februari, 2010 10:04

    ”I min mening påverkas inte spridningsrättens konsumtion av att kompensation till konstnären ska utgå för varje vidareförsäljning. Konstnären kan inte längre använda sin spridningsrätt till att varken godkänna eller neka vidareförsäljning.”

    Ok. Det känns som ett vettigt argument – att det är skillnad mellan rätten till kontroll och rätten att få betalt även vid försäljning i senare led. Jag köper det. Tack för uppdateringarna.

    Jag tyckte det var tråkigt att se Juristens Funderingar stänga butiken, så det gläder mig verkligen med en ny juristpirat i bloggosfären. Ett i sanning välkommet tillskott.🙂

Trackbacks

  1. InfoSoc-direktivet och röran, del 3 « Johannes Schönning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: