Skip to content

Turco

7 februari, 2010

Amelia nämnde att Erik Josefsson kikat på öppenheten i lagstiftningsprocessen i EU, och möjligheterna för enskilda personer att få insyn i t.ex. ACTA och frihandelsavtalet med CARIFORUM, och därigenom relevansen av Turco-fallet från EU-domstolen. Här följer mina åsikter om det fallet och om det kan ha någon betydelse för transparensen gällande förhandlingsprocesserna om internationella avtal.

Det finns en öppenhetsförordning, 1049/2001, som utvecklar den allmänna rättsprincipen om transparens, och därigenom om tillgång till dokument. Huvudregeln är att alla dokument från kommissionen, rådet och parlamentet, ska vara offentliga. Detta gäller särskilt när dessa tre institutioner agerar lagstiftare. Att lämna ut dokument får dock vägras om utlämnandet skulle undergräva skyddet (enligt Art. 4(1)) för det allmänna samhällsintresset (specifikt allmän säkerhet, försvars- och militärfrågor, internationella relationer, eller finansiell, monetär eller ekonomisk politik), eller skyddet för den enskildes privatliv och integritet. Andra saker som anses skyddsvärda i sammanhanget är (enligt Art. 4(2)) affärsintressen (inkl. immaterialrätter), rättsliga förfaranden och juridisk rådgivning, och vissa inspektioner och utredningar, men dessa kan köras över om det anses finnas ett övervägande allmänintresse för dokumentets utlämnande.

Herr Turco ville för åtta år sedan få ut ett dokument som innehöll juridisk rådgivning till ministerrådet i den ganska känsliga frågan om minimistandarder för att acceptera asylsökande inom EU. Han nekades, med hänvisning till att det skulle undergräva skyddet för juridisk rådgivning (som är nödvändigt för att diskutera rättsfrågor  utan att utsättas för tryck). Turco menade att det finns ett övergripande allmänintresse av att medborgare ska kunna ta del i lagstiftningsprocessen, men rådet höll inte med, med motiveringen att de skulle bli tvungna att lämna ut all juridisk rådgivning om det vore så att medborgarinsyn i lagstiftningsprocessen skulle vara ett sådant övergripande allmänintresse (vilket skulle urholka förordningens syfte – undantaget för juridisk rådgivning var ju inskrivet av en anledning).

EU-domstolen upphävde rådets beslut att neka tillgång, med följande motivering:

Förstainstansrätten hade tidigare gett rådet rätt och menade att Art. 4(2) fungerade som ett, för att använda svenska begrepp, omvänt skaderekvisit, d.v.s. att det förelåg en presumtion för sekretess, som kunde brytas om det fanns ett övervägande samhällsintresse. EU-domstolen sa i princip att det minsann är ett rakt skaderekvisit som ska gälla – offentlighet är huvudregeln, och det finns stora fördelar i en ökad insyn i lagstiftningsprocessen. Ökad öppenhet ger ökad legitimitet åt EU-lagstiftningen. Den egentliga risken är avsaknaden av denna öppenhet.

Det domstolen säger innebär att institutionerna måste lämna en utförlig motivering till varför de ska vägra att lämna ut ett dokument. Fokus hamnar alltså på öppenhetsförordningens grundläggande allmänintresse, och att man tydligt måste motivera varje individuellt avsteg från denna. (För att kontrastera: Rådet och förstainstansrätten menade att det enbart behövde motiveras att ett dokument faller under någon av kategorierna som nämns i Art. 4(2) för att kunna vägra utlämnande, och att utlämnande endast kan ske om det finns ett övervägande samhällsintresse.)

Institutionerna kan vägra att lämna ut dokument med juridisk rådgivning om de är av särskilt känslig art eller har en särskilt stor räckvidd som går längre än det aktuella lagstiftningsförfarandet. Det är något som väl måste motiveras i varje enskilt fall.

I och med att EU-domstolen lägger fokus på det grundläggande allmänintresset, så skulle jag säga att Turcofallet också är tillämpligt på Art. 4(1), där vi hittar undantaget om skydd för det allmänna samhällsintresset i fråga om bl.a. internationella förbindelser. Erik Josefsson menar att, eftersom man kan hitta direkta kopior av artiklar från vissa direktiv i frihandelsavtalet med CARIFORUM (och Sydkorea, Brasilien och Kanada), så bör den processen klassas som lagstiftande i enlighet med öppenhetsförordningen och Turco. Detta skulle resultera i att det finns ett oerhört starkt allmänintresse av att ta del av alla relaterade dokument från EU-institutionerna.

Jag är osäker på om fördragen håller med om den tolkningen. Art. 288 TFEU och framåt definierar vad EU-lagstiftning är och hur lagstiftningsprocessen går till. Det talas inte om några internationella förhandlingar, avtal eller konventioner, även om dessa faktiskt tillhör acquis communautaire (all EU-lagstiftning). Det må tyckas vara lite dumt (sic) förnuft, men frågan är om det har särskilt stor reell betydelse. För varje begäran om att få ut dokument rörande ACTA och dessa frihandelsavtal, så måste relevant institution motivera på ett väldigt bra sätt varför de väljer att inte lämna ut just det specifika dokumentet. Det borde vara lättare att få ut information om vilka som var deltagarna på kommissionens stakeholder consultation meeting i Bryssel i juni 2008 (gällande ACTA), än att få reda på innehållet i förhandlingarna. Institutionerna är skyldiga att inte bara pröva dokumenten som helhet, utan även att lämna ut delar av dokument, om dessa delar inte uppfyller kraven i Art. 4(1)-(2). Jag uppmuntrar ihärdiga personer att försöka.

Omställningen efter Turco har tagit och kommer ta viss tid. EU-byråkratin är inte hundraprocentigt öppen för öppenhet. Frågor till rådet om när de ska anpassa sig (8 okt 2008). Debatt om verkställigheten av Turco i parlamentet (8 okt 2008). Exempel på krav att lämna ut, med tillhörande bra argumentation med utgångspunkt i Turco.

3 kommentarer leave one →
  1. joe permalink
    10 mars, 2010 16:51

    Informativt och bra. Tack.

  2. 12 mars, 2010 00:26

    Om principerna i Turco är tillämpliga på ACTA eller inte beror på innehållet i texten, inte på om ACTA kallas ”frihandelsavtal”, eller hur? Står det hallonkräm på paketet ska det inte innehålla nyponsoppa.

    Om vissa delar av ACTA har lagstiftande karaktär (som förslagen om ”inducing infringement” till exempel), varför skulle inte principerna i Turco gälla för dem?

    Dessutom har EDRi visat att delar av innehållet går utanför EU-lagstiftningen. Det innebär att om ACTA antas måste EU-lagstiftningen ändras.

    Vad gäller copypaste-export av artikel 8 i IPRED1 så gäller även här att om denna export skulle påverka medborgare eller företag i EU måste den också anses vara av lagstiftande karaktär. Även om påverkan är indirekt. Och då gäller rimligtvis Turco.

    Men det räcker inte med det. Som EDRi säger i punkt 12 ovan kan ACTA hota fundamentala fri och rättigheter i länder som inte har samma rättsskydd som länder i EU. Det skulle i sig stå i konflikt med den rättsliga grunden för EUs ”yttre åtgärder” att ”konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrätten” (art 21 TEU).

    Men det kan hända att jag har fel, alltså att ACTA-förhandlingarna till innehåll och form fortgår helt i enlighet med nu gällande regelverk. Om det är så tycker jag att det är fel på reglerna och att de måste ändras.

Trackbacks

  1. ACTA och public access to documents i EU « Johannes Schönning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: