Skip to content

C-555/07, Kücükdeveci

19 februari, 2010

Direkt effekt

För en månad sedan publicerades domen i fallet Kücükdeveci. Det talas redan om att den kommer få stora konsekvenser och bli väldigt omdebatterad. I princip slår domstolen fast att ett direktiv kan ge uttryck för en grundläggande rättsprincip, och att den kan binda en medlemsstat även om tidsfristen för direktivets implementerande ännu inte löpt ut. Kücükdeveci utvecklar det som sades i Mangold-fallet för fem år sedan.

Till att börja med är det i allmänhet så att ett direktiv från EU är bindande för medlemsstaterna, vilka måste införliva direktivets bestämmelser i sin nationella rättsordning inom en viss tidsfrist. Det har utvecklats en doktrin om direkt effekt, d.v.s. att även enskilda medborgare ska kunna förlita sig på vad ett direktiv säger, gentemot staten, eftersom staten är bunden av direktivet. Detta kan inträffa förutsatt att det som står i ett direktiv, som inte införlivats inom tidsfristen, är tillräckligt preciserat och tydligt. Att direktiv primärt bara är bindande för medlemsstaterna är för att det ska vara möjligt att anpassa det direktiven säger till just det specifika nationella systemet, med sin särskilda terminologi och kultur. Man kan säga att det är ett sätt att bevara mångfald.

Att man bara kan förlita sig på reglerna om direkt effekt gentemot staten och inte gentemot andra medborgare eller företag, har givits ett antal skäl i Marshall-fallet – däribland att det inte vore rättssäkert. Så kallad horisontell direkt effekt erkänns alltså inte.

Istället har EU-domstolen valt att utvidga vilka entiteter som ska likställas med staten i detta avseende. Ett bra exempel är aktiebolaget Radiotjänst, som fullgör ett uppdrag fastslaget i lag.

Man måste tolka nationell rätt i ljuset av ett direktiv (indirekt effekt), vilket har erkänts även i horisontella fall (tvister mellan privatpersoner). Denna skyldighet gäller all nationell rätt, men den kräver inte en så kallad contra legem-tolkning, d.v.s. att tolka annars helt tydlig nationell rätt på ett annat sätt bara för att det finns ett direktiv med annan innebörd.

Mangold

EU-domstolen har fastslagit att ett medlemsland, innan tidsfristen gått ut, inte får stifta ny lagstiftning som skulle försvåra eller motverka resultatet som ett direktiv söker uppnå. I Mangold-fallet sa domstolen att medlemsstater till och med måste avstå från att tillämpa redan existerande lagstiftning, om den strider mot EU-rätten och ett ännu ej implementerat direktiv. Tyskland förbjöds tillämpa en åldersdiskriminerande regel eftersom det fanns ett direktiv (2000/78) som omnämnde den grundläggande rättsprincipen om icke-diskriminering avseende ålder. Det har skrivits en del om varifrån denna grundläggande rättsprincip skulle komma, eftersom det bara var ett enda medlemsland som vid tidpunkten hade ett uttryckligt förbud mot åldersdiskriminering. Resultatet blev i vart fall ett slags horisontell direkt effekt av direktiv, då dessa ger uttryck för en grundläggande rättsprincip.

Kücükdeveci

Seda Kücükdeveci blev 2006 uppsagd av sin arbetsgivare Swedex i Tyskland. Vid det laget hade hon arbetat i tio år för dem, från det att hon var 18 år. Tysk lagstiftning sa att arbetsgivare bör bortse från arbetstid ackumulerad innan arbetstagaren fyllt 25, för bl.a. avgörande av vilka som kan sägas upp när. Seda fick då bara tre års arbetslivserfarenhet tillgodoräknad, och hamnade naturligt ganska långt ned på turordningslistan. Hon tyckte att det utgjorde otillåten åldersdiskriminering, och tog det ända upp till EU-domstolen, som höll med henne.

Domstolen hänvisar inte bara till Mangold, utan också till EU-stadgan, som i Art. 21 fastslår att åldersdiskriminering är otillåten. Detta sänder en signal om att även om EU-stadgan vid tidpunkten inte hade trätt i kraft, så är dess innehåll så fundamentalt att det måste tillerkännas retroaktivitet.

EU-domstolen menar att även om horisontell direkt effekt inte erkänns, så måste den nationella domstolen i varje fall agera som om horisontell direkt effekt finns, genom att tolka i ljuset av ett direktiv och, om det krävs, inte tillämpa regler som strider mot direktivet, i de delar direktivet ger uttryck för en grundläggande rättsprincip. Arbetsgivaren kan inte hållas ansvarig för att ha brutit mot EU-rätten direkt, men domstolen måste tillerkänna arbetstagare i Kücükdevecis position ett skydd mot åldersdiskriminering som motsvarar det som EU-rätten anger, även genom ännu ej genomförda direktiv. I den utsträckning ett direktiv ger uttryck för en grundläggande rättsprincip är det alltså inte ett direktiv till ordalydelsen, och direkt effekt har fått stryka på foten till fördel för EU-rättens suveränitet. Läs mer här, här och här.

Som skrivs i en av länkarna, så bevisar EU-domstolen att den i allra högsta grad är en institution att räkna med i EU:s utveckling, och att EU-domstolen driver vidare när de tre beslutsfattande organen inte förmår.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: