Skip to content

Förändra brittisk libel-lagstiftning

20 februari, 2010

Det här är en begäran om att skriva under en petition. Simon Singh hoppas samla ihop över 100 000 underskrifter om att förändra libel-lagstiftningen innan de politiska partierna i Storbritannien skriver sina valmanifest. Han är uppe i över 17 000 hittills, och kampanjen har varit mycket omskriven. Många kända personer och organisationer har tagit ställning redan. Skriv under petitionen du också.

Varför bör du göra det?

För två år sedan blev den brittiske författaren Simon Singh stämd för libel av British Chiropractic Association, efter att ha skrivit en artikel i The Guardian. Han skrev bland annat:

”You might think that modern chiropractors restrict themselves to treating back problems, but in fact they still possess some quite wacky ideas. The fundamentalists argue that they can cure anything. And even the more moderate chiropractors have ideas above their station. The British Chiropractic Association claims that their members can help treat children with colic, sleeping and feeding problems, frequent ear infections, asthma and prolonged crying, even though there is not a jot of evidence. This organisation is the respectable face of the chiropractic profession and yet it happily promotes bogus treatments.”

Libel är då ett slags skriftligt förtal, fast det behandlas i Storbritannien som en s.k. tort, ett civilrättsligt (≠straffrättsligt) brott. Det var speciellt det fetmarkerade som BCA reagerade på. En libel-rättegång går i Storbritannien till som så, att den som anser sig ha utsatts för skriftligt förtal stämmer i High Court i London, hävdandes att det publicerade uttalandet skadar affärerna, yrkesverksamheten, eller i största allmänhet skadar ens rykte hos en normalt resonabel person. Det kräver inte mycket för att visa det här, och domstolen förutsätter att uttalandet är falskt. Det åligger alltså den som blir stämd att bevisa att det han skrivit är sant, att en normalt resonabel person hade kunnat ha samma åsikt, eller att det skrevs i ett sammanhang där det finns ett stort allmänintresse av att det läggs fram (t.ex. i parlamentet eller en domstol, eller i en viktig offentlig debatt). För att erhålla kompensatoriskt skadestånd krävs bara att den som stämmer visar på oaktsamhet i uttalandet, medan om man lyckas visa uppsåt (faktisk illvilja) så kan man också erhålla bestraffande skadestånd (punitive damages).

I ett brottmål ställer man höga beviskrav: För att kunna döma ska det bevisas bortom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig (oskyldighetspresumtion). I tvistemål (om vi nu tar Storbritannien som exempel) krävs bara att den som stämmer visar att hans argumentation är mer sannolik än motpartens (>50%). Libel-lagstiftningen som den ser ut idag går dock ännu längre/lägre: Man låter den som stämmer åtnjuta en oskyldighetspresumtion gentemot svarandens förtalshandling.

Vad får det här för konsekvenser?

Libel-lagstiftningen har tyvärr fått en roll i vetenskapliga sammanhang. Såväl vetenskapsmän som journalister (och även bloggare) hotas av lagstiftningen, som är mycket kärandevänlig. Att behöva bevisa sin oskuld i domstol när man kritiserar den vetenskapliga grunden hos olika antaganden och behandlingar hotar yttrandefriheten. Den offentliga debatten hotas av självcensur när ingen är villig att bemöta dessa grundlösa tokerier med risk för att bli stämd. Kostnaden för en brittisk libel-rättegång underlättar inte heller – i genomsnitt strax över £1 miljon, vilket är 100 gånger högre än det europeiska snittet. Kapitalstarka människor kan alltså hota med att gå till domstol, eller köra slut på motpartens finanser, på ett synnerligen effektivt sätt. En chilling effect av samhällsdebatten skapas, särskilt kritiskt inom hälsa och sjukvård. Det är allvarligt när holistiska kiropraktorer börjar behandla spädbarnskolik med kotknäckande, särskilt med tanke på att behandlingen saknar vetenskaplig grund (och med tanke på hur mjuka och sköra deras ben är).

Varför ska vi i Sverige bry oss?

Om inte argumentet att den vetenskapliga debatten över hela världen påverkas vore tillräckligt, så finns även aspekten libel tourism att ta hänsyn till. Vi sitter inte säkra. High Court accepterar mer än gärna sin jurisdiktion över tvisten, så länge man kan visa en liten anknytning till Storbritannien. Således räcker det med att några britter har köpt en bok med påstått förtalsinnehåll online för att High Court ska anse sig berättigad att döma i en eventuell tvist. EU-rätten på området är för otydlig för att sätta stopp för det, och det är ett förfarande som påverkar alla i EU på grund av de fria rörligheterna. En dansk ska inte få stämma en svensk i brittisk domstol över en bok skriven av svensken om dansken på svenska och marknadsförd på en sajt på svenska, bara för att någon brittisk medborgare beställt sagda bok från sagda sajt, varpå sajten levererat den!

Internet har skapat stor osäkerhet kring hur man ska bedöma jurisdiktion. Vad ska bestämma? Är det där servrarna står, där den publicerande personen befinner sig, där publiceringsspråket talas, där marknadsföring sker? Vad är marknadsföring? Kan knuff.se anses vara marknadsföring? Hur blir det med översättningsverktyg?  Kan och vill man begränsa spridningen av meningsutbyte på nätet? Vad innebär publicering? Är en statusuppdatering på Facebook en publicering? Kanske om man har en öppen profil? Kan man verkligen säga att det är publicering på Twitter om man bara har två followers?

Det här är dåligt, och det är en total felbalansering av rätten till yttrandefrihet mot rätten till privatliv. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har kritiserat den brittiska lagstiftningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: