Skip to content

Företagshemligheter kontra andra immaterialrätter

21 mars, 2010

Man kan se på företagshemligheter som ett slags kvasi-immaterialrätt. De brukar vanligtvis inte inräknas i begreppet immaterialrätt, ej heller tillhör de den svenska immaterialrättskatalogen. Här följer en lista på likheter och skillnader mellan företagshemligheter och de tre stora immaterialrättssystemen.

  • Till skillnad från patenterade uppfinningar, behöver inte företagshemligheter vara varken nya, unika eller ej självklara (i Sverige ny och inneha uppfinningshöjd).
  • Företagshemligheter behöver inte ens vara originella, vilket innebär att man kan skydda information såsom namn och telefonnummer i klientregister, information som inte skulle kunna skyddas av upphovsrätt.
  • Till skillnad från patent- och varumärkesrätt, men i likhet med upphovsrätt, erbjuder företagshemlighetsrätten skydd för identisk information som skapats på två ställen självständigt och oberoende av varann.
  • Till skillnad från alla andra typer av immaterialrätt, så erbjuder företagshemlighetsrätten rättsliga åtgärder enbart när information har införskaffats på ett obehörigt sätt (internationellt sett är de vanligaste termerna stöld, brytande av plikt eller förtroende, eller spionage).
  • Företagshemlighetsrättens kriterier liknar patenträttens krav på industriellt tillgodogörande och varumärkesrättens krav på verkligt bruk, eftersom företagshemligheter måste ha något fristående ekonomiskt värde i att vara hemliga.
  • Företagshemligheter behöver inte registreras, i likhet med svensk upphovsrätt och inarbetade varumärken. Det innebär att företagshemligheter oftast är luddigt definierade, även om de enligt svensk rätt måste vara dokumenterade.
  • Till skillnad från patent, som måste uppfylla ett strikt nyhetskrav, eller upphovsrätt, som måste uppfylla ett strikt originalitetskrav (I Sverige används dock begreppet verkshöjd istället, vilket innefattar inte bara originalitet utan även individualitet och självständighet), behöver en företagshemlighet inte uppfylla ett strikt hemlighetskrav. Allt som krävs är resonabla åtgärder för att upprätthålla hemlighet, och information som är tillgänglig för allmänheten men obskyr, kan fortfarande anses vara hemlig (Ett exempel skulle vara att lägga upp information på en enstaka server som inget index pekar mot).
2 kommentarer leave one →
  1. 21 mars, 2010 22:19

    Varför kalla skyddet för företagshemligheter för en ”kvasi-immaterialrätt” ens? Som du säger så räknas skyddet inte till immaterialrätten vare sig i Sverige eller annorstädes, och de få likheter med olika immateriella rättigheter som du nämner ter sig så pass ytliga att de knappast är uttryck för något rättshistoriskt samband.

    – Krav på industriellt tillgodogörande eller verkligt bruk: Detta gäller inte enbart för företagshemligheter och patent respektive varumärken, utan för allehanda lagstadgade eller avtalade rättigheter som måste motiveras utifrån något nyttoändamål för att de skall gälla. Den som söker och erhåller tillstånd av kommunen för att bedriva handel på torget varje lördag, och därigenom hindrar andra från att bedriva handel eller annan verksamhet på samma plats, förväntas också utnyttja tillståndet för det angivna syftet. Om det egentliga syftet visar sig vara att begränsa torghandeln till förmån för lördagskommersen i kringliggande butiker och den upplåtna platsen därför står tom, då kan tillståndet rimligen dras in så att det kan ges till någon annan. Detsamma gäller jordbruksstöd och andra förmåner som någon erhåller under förevändning att viss verksamhet som är till gagn för allmänheten skall bedrivas. Detta gör ju inte att torghandelstillstånd eller jordbruksstöd räknas till immaterialrätten, för rätten gäller något i högsta grad materiellt (mark respektive pengar).

    – Frånvaro av registreringskrav: Det är väl snarare regel än undantag att man inte behöver registrera sig för att komma i åtnjutande av en lagstadgad rättighet. Till de få rättigheter som kräver registrering/anmälan hör som sagt patent och (i viss mån) varumärken, men också rösträtt i allmänna val och erhållande av ekonomiskt understöd (folkbokföringen räknas som registrering). Även ansvarig utgivare för periodisk skrift måste anmälas. Ingen registrering krävs däremot för att ge ut tryckta skrifter eller tekniska upptagningar eller för att erhålla meddelarskydd enligt TF. Varje fysisk eller juridisk person åtnjuter också automatiskt skydd mot flertalet i lag beskrivna brott (främst i brottsbalken) som kan begås mot dem, utan hänsyn till medborgarskap, nationalitet eller hemvist. De kan även uppträda som parter i civilmål.

    Om man vill föra skyddet för företagshemligheter till någon särskild kategori av lagar, så skulle jag välja samma kategori som personuppgiftslagen samt vissa paragrafer i brottsbalken som rör informationsskydd (brytande av post- eller telehemlighet, olovlig avlyssning, dataintrång, brott mot tystnadsplikt, spioneri). Möjligen kan man komplettera med sekretesslagen, fast den hör egentligen redan hemma inom förvaltningsrätten, då den endast riktar sig till offentliga myndigheter. Ingen av dessa lagar har heller med immaterialrätt att göra, även om information i sig har en immateriell karaktär (men det har i så fall även kontanter, aktiebrev och andra värdehandlingar som anses värda mer än papperet de är tryckta på). Behöver vi kanske definiera ett nytt rättsområde vid sidan om sakrätten, nämligen ”informationsrätt”?

    Jag vill dock rikta samma kritik mot skyddet för företagshemligheter som mot immaterialrätten, nämligen att det har fått straffrättslig status, och att ett företag därmed kan skicka polisen på någon som kommit över vad företaget betraktar som sina hemligheter. Jag har inte studerat förarbetena till lagen, så jag vet inte huruvida där framgår exakt vad som innefattas i ”obehörigt angrepp” på en företagshemlighet. Krävs det exempelvis att jag tagit del av hemligheterna under vistelse i företagets lokaler, eller är det lika obehörigt om jag monterar ned ett lovligen överlåtet exemplar av en dammsugare i dess beståndsdelar för att ta reda på hur den är konstruerad?

    Jag är inte övertygad om att vi behöver en särskild lag om skydd för företagshemligheter, men om vi nu skall ha det, då skulle jag vilja begränsa den till att enbart gälla på civilrättens område. Den arbetstagare som läcker företagshemligheter till en konkurrent (eller startar eget sedan han slutat sin anställning) skall alltså i domstol kunna avkrävas ersättning för den ekonomiska skada han orsakat, men däremot inte straffas med böter eller fängelse. Detta borde i princip kunna hanteras inom gällande avtalsrätt, så att arbetstagaren helt säkert vet när den information han arbetar med inte får spridas vidare. Även den som inte varit anställd hos företaget borde kunna bli stämd om han olovligen tagit sig in på företagets område, men däremot inte om han varit på ett studiebesök (utan sekretessavtal) och råkat få se prototypen till en ännu ej offentliggjord bilmodell.

    Att straff- eller skadeståndsbelägga även andrahandsbefattning med företagshemligheter finner jag problematiskt, eftersom det i princip kan beröra också rapportering i massmedia. Tidningar, radio och TV åtnjuter idag immunitet genom bestämmelserna i TF och YGL, men det gör att sökarljuset i stället riktas mot alla andra som ägnar sig åt i princip samma slags nyhetsförmedling utan grundlagens skydd. Vari ligger logiken i att man kan bli stämd för olovlig befattning med företagshemlighet när man avslöjar uppgiften på en webbsida, men inte när man lämnar den till en myndighet eller intervjuas om den i TV?

    Oavsett lagens exakta utformning, så ser jag inte vad lagskyddet har med immaterialrätt att göra. Immaterialrätten handlar om skydda mot viss användning av information som ändå är offentlig, medan företagshemligheter är sådant som inte skall offentliggöras. Företagen kan inte både äta kakan och ha den kvar, nämligen dels kräva särskilda rättigheter mot att de ger något i utbyte, dels behålla detta utbyte för sig själva.

    • 11 april, 2010 19:46

      Hej Anders,

      jag vill tacka för din kommentar. Att jag svarar så här långt i efterhand beror först och främst på längden på kommentaren🙂

      Vad immaterialrätt är, finns det inget detaljerat konsensussvar om. En bred definition av immaterialrätt skulle kunna vara ”exklusiva rättigheter till utflöden från hjärnan”, men jag misstänker att även en sådan formulering skulle skapa skiljaktiga. Även om Sverige och många andra länder, främst i tredje världen, inte ser företagshemlighetsrätt som del av immaterialrätten, så kvarstår de äganderättsliga egenskaperna i företagshemligheter. På yrkande av USA och Schweiz kom företagshemligheter att införas i TRIPs-avtalet (Art. 39). Vanligen hänförs företagshemligheter (misappropriation of trade secrets) till det som kallas unfair competition, vilket i övrigt innefattar bl.a. varumärkesrätt, konkurrensrätt och viss marknadsföringsrätt. Som du själv demonstrerar kan man analysera rättsområden och problematik ur olika synvinklar. I mångt och mycket kan man säga att den svenska lagen om skydd för företagshemligheter är speciallagstiftning som berör många rättsområden: konkurrensrätt, immaterialrätt, yttrandefrihet, arbetsrätt, socialförsäkringsrätt, straffrätt, skadeståndsrätt etc. Även om mitt inlägg enbart översiktligt jämför företagshemlighetsskyddet med upphovsrätten, patenträtten och varumärkesrätten, skulle jag vilja påstå att det är precis sådant man måste ha som grund om man som företag ska kunna avgöra om man ska satsa på ett företagshemlighetsskydd eller ett patentskydd för sin information.

      Jag tycker att det finns goda principiella skäl bakom den lag om skydd för företagshemligheter vi har idag. Lagens utformning kan man dock kritisera, i synnerhet de straffrättsliga bestämmelserna om företagsspioneri, kvarlevor från kalla krigets dagar (lagen måste i det avseendet läsas tillsammans med brottsbalken, vars aktuella sanktioner jag har en större acceptans för) – Att straffansvar behövs tror jag motiveras med att de som röjer företagshemligheter annars inte skulle avskräckas tillräckligt, eftersom de ändå oftast inte har råd att betala de yrkade skadestånden. SOU 2008:63 verkar inte heller, av det jag kan minnas, göra några förbättringar utan snarare tvärtom. Med inspiration hämtad från immaterialrätten och då särskilt IPRED, föreslår man ett införande av intrångsundersökningar (gryningsräder) på företagshemlighetsrättens område.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: